I parlamentariskt styrda stater är det annorlunda. Där avgör statsministern eller premiärministern politikens inriktning. Statschefen, vare sig det är en monark eller en president, ska stå över de politiska dagskonflikterna.
I Sverige är tumregeln att statschefen ska avhålla sig från kommentarer i kontroversiella frågor och i övrigt uppträda så att ingen tvekan råder om att han eller hon står för demokratiska principer. Kungen kan uttala sig om miljö eller internationellt samarbete, men fick kritik när han besökte sultanatet Brunei och tycktes godta att landet är en diktatur.
När kungen tidigare år öppnat riksdagen har han uttalat sig om invandring och det som (med ett tvivelaktigt begrepp) kallas för mångkultur. Innebörden har varit att det är bra för landet att nya impulser kommer hit. Detta har givetvis uppfattats som helt okontroversiellt.
I den nyvalda riksdagen sitter också Sverigedemokraterna. Detta parti har ett program som bygger på en kulturell och etnisk nationalism och innehåller krav som skulle innebära att invandringen näst intill ströps och att många människor skulle kastas ut ur landet. Att partiet menar just detta demonstrerades när de 20 SD-representanterna i trots mot all etikett (alltså i statschefens närvaro) marscherade ut ur Storkyrkan när Stockholms biskop predikade om människors lika värde.
Kort därefter skulle kungen öppna riksdagen. Kunde han upprepa de okontroversiella formuleringarna om invandring och öppenhet mot olika kulturer som funnits med tidigare år? Någonstans bakom kulisserna måste någon ha tyckt att detta inte gick an, nu när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. Det skulle väl innebära att kungen uttalade sig i en politisk stridsfråga - är öppenhet bra eller dåligt?
Resultatet blev att kungens tal bara innehöll en allmän formulering om ”tolerans mot oliktänkande”. Och genast blev det fel. Nu meddelar nämligen Jimmie Åkesson (i Aftonbladet i torsdags) att han uppfattar denna formulering som att kungen stöder SD – detta parti är ju ”oliktänkande” i fråga om mångfald och öppenhet. Att tolkningen är grotesk – det finns ingen som ifrågasätter SD:s rätt att uttrycka de åsikter som partiet har – hjälper inte, det viktiga är att kungen nu utnyttjas för politiska ändamål, alltså just det som skulle undvikas.
Så hur ska statschefen göra? Det enda rimliga är att tänka om och i stället utgå just från statschefsämbetet i sig och från grundlagen. Statschefen, vare sig det är en kung, en drottning eller en president är alla svenska medborgares statschef. Han eller hon är den symboliska garanten för att alla medborgare är lika mycket värda - det som biskop Eva Brunne också tog upp i Storkyrkan - och att ingen kan diskrimineras, kastas ut eller behandlas illa på grund av sin bakgrund.
Detta är också exakt de principer som bär upp Regeringsformen. Paragraf 2 i RF inleds med orden ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Längre fram talas om mäns och kvinnors lika rättigheter liksom om utrymme för etniska, språkliga och religiösa minoriteter.
Detta är inte opolitiskt. Det finns politiska riktningar som förnekar några eller alla av dessa principer. Vill SD riva upp grundlagen så får de motionera om den saken. Men till dess något ändrats är det Regeringsformens nuvarande lydelse som gäller. Den ska statschefen försvara, oavsett vilka som sitter i riksdagen.