Men nämnden har inte laglig rätt att göra några bedömningar av de sökande tidningarnas politiska linje.
Den principen ifrågasätts nu av kulturministern, som också anser att det är stötande att kommunistiska tidningar kan få presstöd. Saken ska behandlas i en ny presstödsutredning och kanske leda till förslag under denna mandatperiod.
Tryckfriheten i sig hotas inte om Presstödsnämnden skulle åläggas att göra politiska bedömningar. Rätten att starta ett medieföretag och publicera det man vill publicera utan förhandscensur – och utan presstöd – påverkas ju inte. Men Presstödsnämndens regler har ändå ett logiskt samband med Tryckfrihetsförordningens grundprinciper.
Innebörden av att var och en har samma rätt som andra att utge tidningar är ju att staten inte gör någon värdering i förväg av utgivare eller innehåll. Åtal för tryckfrihetsbrott kan bara väckas i efterhand och kan aldrig riktas mot den politiska tendensen i allmänhet utan förutsätter specifika handlingar som hets mot folkgrupp, förtal eller olaga hot.
Om staten ska ge stöd åt tidningsutgivning så måste stödet följa regler som står i samklang med denna grundläggande princip. En helt annan fråga är om staten alls bör ge stöd av detta slag.
Vill man ha en politisk värdering av tidningar som söker presstöd så kan konsekvenserna snabbt bli ohanterliga. Exakt vad är det som ska bedömas? Vad innebär det att vilja ”minska demokratin”? Kanske finns det annat än extremnationalism eller diktatursvärmeri som också kan ifrågasättas? Finns det andra penningflöden än presstödet som bör stoppas på politiska grunder? Det borde inte krävas någon längre eftertanke för att inse att presstödet, så länge det finns, måste utgå från strikt formella kriterier.
Om kulturministern inte förstår detta så blir hon en belastning för den regering hon tillhör.