Kulturhuvudstad ställer krav
Alla som vuxit upp i Uppsala under den pe-riod när stora delar av bebyggelsen i stadskärnan revs har sina exempel på sådant som borde ha räddats - eller rättare sagt fått chansen att fungera i en modern stad med moderna lösningar på stadsplaneringens problem. För många är den stora symbolen rivningen av Rappska huset vid Skolgatan, ett av norra Europas finaste exempel på jugendarkitektur, som ersattes av ett gult tegelhus som kunnat ligga var som helst.
Allt blev inte fel. Till skillnad från Scheeles apotek vid Stora torget - som i dag kanske kunnat vara ett vetenskapsmuseum - finns Celsiushuset kvar och fungerar i samspel med moderna byggnader intill. Kvarteren kring Övre Slottsgatan revs aldrig. Från 80-talet och framåt har allt fler av de nya hus som uppförts i centrum byggts med en tydlig estetisk avsikt.
Men det är Uppsalas smala lycka inför 2014 att den riksbekanta miljön väster om ån ser ut som den gör. Först med formgivningen av årummet, som belönades med UNT:s stadsmiljöpris 2005, kan man tala om ett helhetstänkande i syfte att ge också andra delar av stadskärnan en egen loc-kande identitet.
Är jag orättvis? Kanske lite. Men det är i så fall med avsikt. För Uppsalas ansökan om att bli kulturhuvudstad 2014 är ett tillfälle som inte får försittas. En kulturhuvudstad måste inte bara ha ett rikt kulturliv utan också en synlig identitet, med byggnader och offentliga rum som skapats för att ge en levande stadskänsla. Och med den byggboom som nu pågår i Uppsala är det särskilt viktigt att kvalitetsaspekterna på den nya miljö som skapas inte förträngs.
I rivningarnas spår har vissa delar av staden länge haft ett halvfärdigt utseende, medan ny bebyggelse lagts allt längre ut på slätten. Nu sker en omorientering. Tankarna om stadsläkning, fullvärdiga stadsdelar och tätare nätverk och livsmiljöer bör välkomnas. Förtätad stadsbebyggelse tar mindre naturmark i anspråk, utnyttjar investeringar mer effektivt och skapar bättre förutsättningar för moderna former av kollektivtrafik. Alltjämt kommer nya stadsdelar att behöva byggas, men den stadsbygd som redan finns måste utnyttjas bättre - också för att avlasta stadskärnan som annars riskerar att kvävas.
Men förtätning ställer också höga krav. Var det till exempel nödvändigt att utforma och placera de nya institutionsbyggnaderna intill Botaniska trädgården på det sätt som nu sker? Många Uppsalabor tvivlar. Effekterna på omgivningen kan inte resoneras bort. Kan skadorna begränsas? Vem tar i så fall ansvar för det?
Och vem tar ansvar för en helhetssyn på stadsförnyelsen som också innefattar medveten planering av nya parker och grönområden - och skydd av dem som finns? Bara en liten del av Uppsalas yta öster om ån är park. Fullvärdiga stadsdelar innehåller inte bara bebyggelse utan också grönytor som människor verkligen kan använda. På samma sätt måste fullvärdiga stadsdelar innehålla riktiga lekplatser - helst med spännande innehåll. Inspiration finns att hämta i Malmö, som UNT skrev om på ledarsidan den 14 april.
För många år sedan drack jag kaffe tillsammans med Nestor Thulin, en man som i sin ungdom varit med och byggt Rappska huset. Det stod i ungefär 50 år, från 1907 till 1962. Nu har det snart gått 50 år till. Någon gång kan jag önska mig att de som fattade beslut om rivningen - i dåvarande Uplandsbanken och stadsfullmäktige - skulle ha tvingats betala en återuppbyggnad ur egen ficka och helst också få göra grovjobbet.
Så kan man ju inte tänka. Men man har rätt att begära större förståelse för stadens kulturvärden av dagens beslutsfattare. Att vara kulturhuvudstad förpliktar.
Så jobbar vi med nyheter