Flera månader efter att hon dött i bröstcancer, räddade Joseph Elkhourys mamma livet på sin äldste son. Han satt i en fåtölj i lägenheten och såg på tv. Krypskyttens kula gick genom fönsterkarmen, genom metallramen runt fotografiet på mamma som bara hängt där en vecka, och borrade sedan hål i bältet av läder.
– Kulan landade varm på min mage. Jag hade extrem tur, säger Joseph Elkhoury.
I det ögonblicket tog han beslutet att fly.
Året var 1986, inbördeskriget rasade i Libanon och Joseph hade varit med i striderna i elva år. Nu tog han och hans fru Gretta en båt från Beirut till Cypern och flög därifrån till Sverige. Dit hade hans bror rest bara några veckor tidigare, svårt krigsskadad. Joseph Elkhouryälskade Abbas musik – det var den bästa partymusiken på strandfesterna i Libanon – och hade hört om ett land med vänliga människor och demokrati. När han kom till Arlanda fick han en chock.
– En polis trodde att mitt pass var förfalskat och gjorde så här, säger Joseph och drar med tummen längs med halsen.
En hotfull gest. En kvart senare bad polisen om ursäkt. Joseph och hans fru blev visiterade nakna, placerades i häkte och fick sitta åtskilda och isolerade i tre dygn. De hade anlänt på en fredag när myndigheterna stängt för helgen.
– Vi var oroliga. Vi visste inte om den andra var död eller levande. Det var...usch.
De bosatte sig i Uppsala där Gretta hade en syster.
– Jag var på väg till Amerika egentligen och ångrade mig i flera år. Jag såg hur bra det gick för kolleger som åkte dit och snabbt fick jobb och bra betalt, berättar Joseph Elkhoury.
Men han fann sig till rätta, fick timanställning som fritidsledare i Gottsunda kyrka och några år senare jobb på Uppsala kommuns enhet Saruk, som arbetshandledare åt personer med funktionshinder. Där var han kvar tills enheten stängde och han blev övertalig 19 år senare. Det var då han började arbeta som husvärd och skolvaktmästare på Västra Stenhagenskolan i Uppsala.
Så här långt in i intervjun kommer en pojke in på vaktmästarrummet och säger att lampan är trasig på en av toaletterna. Joseph hämtar en glödlampa och frågar pojken om han vill hjälpa till.
När Joseph Elkhoury berättar vad han gör på skolan förstår man varför rektorn nominerade honom till Uppsala Fredspris, i kategorin ungdom. Förutom att göra sådant som att laga saker och ta hand om posten (det har hänt att han hoppat in som lärarvikarie i matte, idrott och slöjd också), är han rastvakt, rör sig i korridorerna och förebygger konflikter och slagsmål. Han pratar, skojar, peppar och tröstar. Bredvid datorn ligger en stor trave pappersnäsdukar beredda att torka tårar och snor.
– Jag tar hand om allt och alla på skolan, sammanfattar han.
När konflikter uppstår ombeds Joseph Elkhoury att vara med och reda ut dem. Att han pratar arabiska är användbart på en skola där en tredjedel av barnen är arabisktalande. Han kan tolka när deras föräldrar kommer på samtal. Personalen säger ibland skämtsamt att fred skapas inne på Josephs kontor.
– Våld bara ökar hat och öppnar djupa dalar. Kommunicera! Prata gärna sönder varandra, men slå inte sönder varandra, brukar jag säga.
Joseph lär eleverna att ingen ska lämnas utanför, att de ska säga ifrån om någon gör något fel och berätta precis som det är och vad de har sett.
– Det tog flera månader att få bort ordet tjallare från skolan, säger Joseph Elkhoury.
Han har också tömt ordet invandrare på sin betydelse genom att kalla alla för invandrare.
– Vi är alla invandrare på jorden. Vi är på besök här, sedan dör vi. Det enda som betyder något är vilka vi är. Ingen har bestämt var han eller hon ska födas.
Med sin utländska bakgrund har han stött på orättvisor. Han och hustrun fick till exempel inte köpa ett hus i Örsundsbro, fast de bjöd högst.
– Vi var väl etablerade men blev ändå nobbade på det sättet. Vi kände oss kränkta så in i helsike. Svenskarna är snälla på jobbet, men privat får man smäll efter smäll, säger han.
De blev också nekade plats på en skola för barnen. På telefon sa rektorn ja, men när hon såg dem var det plötsligt fullt. Då ringde Joseph en journalist på Sveriges Radio P4 Uppland, som ringde skolan och fick plats till sin son direkt.
– Du gör ditt bästa för att etablera dig och smälta in. Ändå finns det folk som stöter bort dig. Det är något man får leva med, säger Joseph.
Han kanske är upprörd och lite uppgiven, men någon bitterhet märks inte.
Elkhoury betyder "prästen" på arabiska, men det var länge sedan någon i släkten var präst. Familjen är välutbildad medelklass. Josephs mamma arbetade som fransklärare tills hon fick sitt andra barn. Farfar och pappa var militärer och förväntade sig att Joseph skulle följa i deras fotspår, men han valde i stället att börja studera industriell kemi på universitet. Samtidigt arbetade han som kontorschef i Beiruts hamn för att bidra till familjens försörjning. Efter bara ett års studier bröt inbördeskriget ut och tvingade Joseph att bli militär ändå, på den kristna sidan.
Han känner det som om en högre makt vakat över honom, som överlevde elva år som stridande soldat. Alla hans åtta syskon lever också. När han kom från kriget var han aggressiv. Det är han inte längre, men när han ser någon svag behandlas illa känns det som om huvudet ska explodera. Många gånger har han ingripit, som när han bodde i Gottsunda och från fönstret såg en tjej bli misshandlad av en kille.
– Jag skrek och sprang ut barfota på gatan. Så här blir min käft, säger han och håller fram handflatan med spretande fingrar framför munnen.
Rädd är han aldrig.
– När bomber föll överallt och jag inte fick en skråma på kroppen... Jag är lugn inom mig och litar på livet om man kan säga så.
Äldsta dottern ringer och Joseph svarar: Hej habibi. Det är arabiska och betyder älskling. Så säger han även till eleverna. När han kom tillbaka efter semestern blev det kramkalas på vaktmästarkontoret.
– Det var fullt med barn här. Det kändes underbart. Jag får enormt mycket kärlek. Jag behandlar dem som mina barn, säger han.
Ibland har Joseph Elkhoury känt att han borde vara egenföretagare i restaurangbranschen.
– Då hade jag haft bättre ekonomi än nu. Men jag ser en mening med att vara här. Jag måste jobba med människor.