– Det här känns spännande och jättekul men lite vemodigt att ta över mammas stol, säger Helena Hovstadius.
Hennes nya kontor på Friskis & Svettis på Väderkvarnsgatan ligger en trappa upp med utsikt över entréhallen där alla som ska träna passerar. Rummet har stora glasfönster och på väggarna sitter inramade, svartvita foton från gympapass. På flera av dem syns hennes mamma, Ingrid Hovstadius, när hon leder passen med full fart och fläkt.
– Jag ska göra om på kontoret men de där fotona är fina. De vill jag ha kvar, säger Helena Hovstadius, som gör den både svåra och enkla resan att efterträda sin mamma som var med och startade Friskis & Svettis 1985.
Situationen påminner om tv-serien ”Andra åket” som nyss visats på Svt. Huvudpersonen, Madde, som tagit över ett litet hotell i fjällen från sin mamma, hamnar ofta i situationer då hon tvingas smöra för mamman men lika ofta tar sig för pannan för att de reagerar så olika.
– En fördel med att ta över efter min mamma är att hon är världens bästa mentor och jag kan ställa alla möjliga frågor till henne. Hon är insatt både i stort och smått och det kan jag ha nytta av innan jag själv kommer på banan. Vi tänker ganska lika, bägge är positiva och ser möjligheterna i stället för problemen, säger Helena Hovstadius.
Men vad är nackdelen med att efterträda sin mamma?
– Det blir extra viktigt att jag tänker till själv för att veta hur jag vill jobba. Allra först ska jag lyssna på mina medarbetares synpunkter och sätta mig in i verksamheterna. Det kommer att ta ett tag, det är mycket att ha koll på här. Sen ska vi utveckla verksamheterna tillsammans, säger Helena.
Vilka förändringar hon vill genomföra kan hon inte svara på än men så här går några tankar.
– Mycket är väldigt bra men det finns alltid förbättringar som kan göras. Jag vill snarare förädla Friskis än förändra, kanske satsa på uteaktiviteter och på digitalisering.
Samtidigt är hon övertygad om att människor vill vara i flocken och att träna i grupp ger draghjälp.
– Vårt mål är att växa och få fler människor att röra på sig. Jag tycker det är jättehäftigt om vi kan få hit dem som inte brukar träna, de som är minst motiverade, säger hon.
Hur skulle du motivera en soffliggare?
– Min första fråga skulle bli vad de tycker är viktigt i livet för att må bra. Finns det något som de vill göra men som de har svårt för. Kanske vill de kunna sova bättre eller ha mer energi över efter jobbet. Och sen skulle jag fråga hur de vill göra för att nå dit. Det är viktigt att människor tänker själva och lägger ribban på en nivå som passar dem. Annars är risken stor att träningen inte blir av, säger hon.
Börja med att testa olika aktiviteter, för att hitta den som känns rolig, är ett annat av hennes råd.
Helena Hovstadius är inte direkt ny i Friskislokalerna. Redan som barn följde hon med sin mamma till träningspassen. Helena själv var för liten för att få vara med ruschen på intensivjympan och blev jättefrustrerad – det såg ju så kul ut. När hon var 23 år började hon själv leda jympapass och det kommer hon att fortsätta med även framöver. Inplanerat har hon medelpass på Ultuna på fredagar.
Har du inga ovanor?
– Jo, jag älskar både chips och godis och tycker jag kan äta det så länge som jag tränar. Det är det som är det fina med att ha en träningsrutin, då kan man unna sig, säger hon.
Hon har alltid varit sportig. Som barn spelade hon fotboll – tills det blev allt för seriöst – hon tränade trampolin, paddlade kajak och spelade tennis. Hon gick på jympapass med mamma och löptränade med sin pappa. Ofta flera pass i veckan totalt och så vill hon ha det fortfarande. Men inte ens för Helena, som i princip är född i träningskläder, är det enkelt att få till det alla gånger. Under vinterhalvåret skulle hon vilja komma iväg mer, gärna tillsammans med sina döttrar, men vardagspusslet, mörkret och middagsmaten kan få även henne att stanna hemma.
– Då får jag lite dåligt samvete.
Löpning är en av hennes favoritsporter.
– Jag försöker få till en snabbrunda och har med mig mobilen så att barnen kan ringa. Jag tycker jättemycket om löpning, om att komma ut i naturen och låta tankarna vandra iväg.
Vad tänker du på när du löper?
– De kan handla om allt från att fundera över sånt som har med jobbet att göra till livsfrågor och relationer. För två år sedan jag gick igenom en skilsmässa och tänkte mycket på det när jag sprang, säger Helena Hovstadius.
Hon föredrar att springa i barfotaskor och i upplysta spår.
Helena är född och uppvuxen i Uppsala. I en stor familj med sju syskon. Fortfarande äter alla, som bor kvar i stan, söndagsmiddag tillsammans hemma hon föräldrarna.
Efter gymnasiet på Katedralskolan hade hon hade tänkt bli jurist. Efter en termin hoppade hon av.
– Jag kände, gud va tråkigt, och började på sjukgymnastutbildningen istället. Den var otroligt spännande, säger hon som kände att hon hittat hem och gick klart utbildningen.
Över 50 personer sökte tjänsten som verksamhetschef på Friskis & Svettis. En extern rekryteringsfirma gallrade bland alla sökande. Då jobbade Helena som verksamhetschef på Ekeby hälsocenter. Dit kom hon som sjukgymnast när allt startade. Efter en kort tid blev hon personalansvarig för 65 personer och sen verksamhetschef.
På Ekeby bidrog hon till utvecklingen av vårdcentralen då den gick från 0 till 10 000 listade patienter på sju år och uppbyggnaden av en lättakut, för människor med enklare åkommor, och en prickmottagning, för patienter med pigmentförändringar.
– Utvecklingen jobbade vi fram tillsammans – det var hela personalens verk, är hon snabb att tillägga.
Just att få med sig all personal i en förändringsprocess är en utmaning som engagerar henne. Och hur man gör verklighet av visioner.
Hon beskriver sig som en relationsorienterad person som vill att människorna i hennes omgivning ska må bra. Hon tycker om att utmana sig själv, är en ”doer” och en tävlingsmänniska, som ofta tävlar mot sig själv. Hon skjuter gärna upp sådant som att montera ihop Ikeamöbler eller att skriva rapporter, däremot gillar hon att gå på möten och träffa medarbetare och instruktörer.
– Jag vill nog få ut så mycket som möjligt av livet. Men är inte alltid supersocial och är gärna för mig själv också. Ibland behöver man stanna upp och tänka lite, inte bara köra på, säger hon.