Anorexi handlar inte bara om smala personer som inte äter. För dem som inte levt med sjukdomen är det svårt att inse hur totalt nedbrytande den är, förklarar 18-åriga Lina Karlsson.
– Folk förstår inte att det är en sjukdom som innebär att kroppen och psyket slutar fungera. Att det är som att vara i helvetet, säger hon med eftertryck.
Med stadig röst berättar hon om sitt eget helvete, som började för drygt tre år sedan, under höstterminen i nian. Lina, som i dag går sista året på Fyrisskolan i Uppsala, började lite motvilligt gå på gymmet och till hennes förvåning blev träningen en kick. Hon såg snabbt resultat och fick komplimanger för sitt nya, smalare jag.
– Det triggade i gång något. Jag har alltid haft dåligt självförtroende. Att vara bäst i skolan, träna mest och vara smalast gjorde att jag kände mig bekräftad och duktig, säger hon.
Efter någon månad slog det över. En kväll ställde hon sig framför spegeln och kroppen hon såg framför sig dög inte.
– I stället för att tänka att kläderna satt fel på tänkte jag att det var fel på mig, att jag inte ens såg normal ut.
Så hon skar ner på maten. Att äta så lite som möjligt och att konstant känna magen skrika efter mat blev en seger. Träningen stegrades från 2-3 gånger i veckan till varje vaken minut.
Överdrivet långa gympass kompletterades med promenader, springande i trappor på rasterna i skolan och hemmaträning. Hon började cykla till och från skolan, en mil varje dag.
– För en anorektiker handlar allt om att göra av med energi. I början orkade jag jättemycket trots att jag inte åt något. Men sen började kroppen protestera.
I brist på näring bröt hennes kropp ner både underhudsfett och muskler, och Lina blev liten och svag. Till våren pekade vågnålen på allvarlig undervikt.
Vikterna hon tidigare kunnat lyfta var alldeles för tunga. Lederna värkte, det gjorde ont att sitta och ligga på vissa sätt och till slut orkade hon inte ens gå i trappor utan att bli andfådd och yr.
– Jag kände mig som en svag liten gumma.
Utan underhudsfett frös hon konstant, trots dubbla tröjor och täcken, och hon kunde ligga timmar i badkaret för att få upp värmen.
– Och så fick jag strävt hår på armarna och axlarna. Det kallas lanugohår och är kroppens sätt att försöka isolera den lilla värme som finns. Jag har fortfarande kvar en del, säger hon och drar förstrött i tröjans långa ärmar.
Till slut började hon kissa på sig och tvingades ta med sig extratrosor om olyckan skulle vara framme.
– Det var pinsamt. Jag kunde inte hålla tätt längre. Det var som om kroppen inte ens orkade det, säger hon.
Det är först i efterhand hon förstått att allt berodde på anorexin.
– Jag blev så rädd. Jag fattade ju inte då att allt detta hade att göra med att jag inte åt. Och så kände jag mig så misslyckad. Jag hade ju gjort allt det här för att vara fin och normal och så kände jag mig bara äcklig.
Med kilona försvann också glädjen och ingenting kunde nå igenom depressionen och ångesten som omgärdade henne som en solid mur. Hon fick svårt att koncentrera sig i skolan och hade konstanta tvångstankar. Då, när hon befann sig på sin absoluta botten, fick hon höra av vänner och bekanta att hon hade en perfekt kropp.
– Det gjorde mig väldigt, väldigt ledsen. Min kropp fungerade inte överhuvudtaget och som jag mådde då skulle man inte önska sin värsta fiende att må. Jag ångrade så fruktansvärt mycket vad jag gjort med min kropp, säger hon.
Både nian och första året på gymnasiet hann försvinna i dimman innan Lina äntligen vågade ta emot hjälp. Hennes föräldrar tog med henne till ätstörningskliniken på Bup, där hon fick beskedet att hon måste gå upp tolv kilo. Hon fick ett matschema, totalt träningsförbud och fick inte gå utanför det egna huset utan sällskap av föräldrarna eller morföräldrarna.
Att släppa kontrollen över sin egen kropp, att börja äta igen, kändes omöjligt. Det första riktiga målet mat tog en timma att ta sig igenom. Men det gick.
– Först trodde jag att jag skulle dö eller bli galen, men jag insåg att utan de där kilona skulle jag aldrig bli bra. Jag har alltid varit envis och jag gav mig fan på att jag skulle gå upp och att jag skulle bli frisk.
De första fem kilona hon gick upp firade hon med familj och vänner. Hon lagade middagar och bakade med kompisarna, för att försöka göra mat till något positivt igen.
– Jag njöt av det jag tyckte var godast. Att träffas och äta mat eller chips är en sådan viktig del i gemenskapen och jag hade verkligen saknat myskvällarna med kompisarna, säger hon och pausar för att ta en stor tugga kycklingsallad.
Det tog hela tvåan innan hon blev friskförklarad, men i dag har Lina fått tillbaka sin kropp. Inte bara de förlorade kilona utan också glädjen som en frisk kropp kan ge. Hon njuter av styrkan som kommit tillbaka till hennes muskler och vad hennes kropp kan klara av, att den kan bli varm och svettas. Och hon har lärt sig att lyssna på kroppen när den är trött eller sjuk.
– Jag älskar att träna och jag är så himla glad att jag kan göra det utan att känna någon sorts ångest eller tvång. I dag är jag gladare och mer nöjd med mig själv och hur jag ser ut innan jag någonsin varit förut, ler hon.
Varför just hon drabbades av anorexi har hon inget enkelt svar på. Det finns mycket press från jämnåriga och i sociala medier att vara smal och vältränad – för både tjejer och killar. Hon tycker att det är jobbigt att höra hur hennes omgivning hetsar över träning, dieter och perfekta kroppar. Hur man väger mat, räknar kalorier och väljer bort måltider för att efterlikna modellerna från Victoria’s Secret. Hur många balanserar på gränsen till ätstörning.
Därför började hon i januari att hon skriva om sina upplevelser på sin blogg. Utlämnande och personligt berättar hon om sina svåraste ögonblick, men också om vägen tillbaka.
– Jag vill skrämma folk från att hamna i samma bana och uppmana dem i samma situation som jag att söka hjälp. Allt blir så mycket bättre efteråt.