I vintras reste jag med min sambo och son i Laos och Vietnam. Vi avslutade med två nätter och en heldag i Bangkok innan vi flög hem. Det var en bra dag, till en början.
Vi hann med mycket – busstur, tempel, båttur, marknad och ett stort akvarium. Avslutningsvis åkte vi till MBK, ett av världens största köpcentrum. Där tänkte vi shoppa lite och äta middag.
Jag hittade en jumper som jag ville prova och min son och sambo ville kolla på mobiltelefonskal, så vi skiljdes åt efter att ha stämt träff i restaurangdelen, en food court, om en kvart.
När jag provat färdigt och betalat skulle jag ta rulltrappan upp till MBK:s food court. Kruxet var bara att den visade sig vara oöverskådligt stor i tre våningar! Jag letade och letade utan att hitta vare sig sambo eller son. Åkte rulltrapporna ner igen, sedan upp igen, allt mer desperat.
Någon mobiltelefon hade jag inte med mig eftersom den ändå inte funkade i Thailand. Och min sambos mobilnummer hade jag inte in huvudet.
Paniken spred sig som en kyla i bröstet. Febrilt försökte jag komma på hur man gjorde innan det fanns mobiltelefoner.
Just ja, man brukade ju gå till informationsdisken. Jag hittade en sådan och frågade tjejen som jobbade där om hon kunde efterlysa min familj i högtalarna. Hon bad mig skriva upp deras namn på en papperslapp, så jag skrev Per och Niklas.
Snart hördes utropet: Mr Pr and Mr Nikls from Swedn..., på så bruten engelska att det var nästintill obegripligt. Hjälp, även om de hörde det där skulle de inte förstå att det gällde dem. Dessutom hördes inte utropet i köpcentrumets food court fick jag veta, så jag blev hänvisad till en annan informationsdisk en bit bort.
Det var då jag insåg till fullo hur stort MBK är. Det verkade fortsätta i all oändlighet i alla riktningar. Det har åtta våningar och 2 000 butiker.
Vid det här laget var jag gråtfärdig. Det kändes som i en mardröm när jag stegade iväg till nästa informationsdisk och försökte memorera hur jag gick så att jag skulle hitta tillbaka.
Där var det samma sak, samma obegripliga utrop.
Jag gav upp och vände mig om för att leta mig ut och ta en taxi till hotellet. Tack och lov hade jag snappat åt mig ett visitkort från hotellet, så jag visste i alla fall var vi bodde.
Då såg jag min sambo och son komma släntrande, helt obekymrade. De hade bara blivit kvar vid mobilskalen i en evighet. Men min uppmärksamme sambo hade hört och lyckats tolka utropet.
Aldrig förut har jag blivit så glad över att se dem! Nu ville jag bara därifrån, så det blev gatumat i stället för en flådig food court.
Lärdom 1: Stäm aldrig träff på en plats där ni inte har varit förut.
Lärdom 2: Lägg viktiga telefonnummer på minnet.
Lärdom 3: Ta det lugnt och vänta ett tag till.