Egentligen heter jag Christina, men alla kallar mig för Tina. När jag började jobba som journalist och skulle skriva min byline i tidningen ställdes jag inför ett val. Om jag skrev Christina skulle folk börja kalla mig det igen och det ville jag inte, så det fick bli Tina. Åren gick och allt var frid och fröjd tills jag en dag skulle flyga från Kalmar i jobbet. I mina anställningspapper står det Tina, så det gjorde det även på flygbiljetten. Det var bara det att jag enligt min legitimation hette Christina. Reglerna förbjöd mig att åka, men den gången såg incheckningspersonalen mellan fingrarna. Puh.
Därefter fick jag ett paket med posten. Glad i hågen gick jag till postutdelningen med min avi. Men nix. Det stod inte samma namn på legitimationen som på paketet. De fick inte dela ut det, trots mitt ovanliga efternamn. Jag kunde ju vara en syster med onda avsikter, resonerade tjejen som var i tjänst.
Efter en stunds dividerande och telefonsamtal till huvudkontoret frågade hon om jag kände någon från utlandet. Javisst känner jag människor från andra länder, vad har det med saken att göra undrade jag. Då gick det upp ett ljus. Paketet kom förstås från utlandet. Jag anade vem som skickat det och när jag kunde uppge avsändarens namn och adress fick jag äntligen ut mitt paket.
Det här fick mig att inse det praktiska i att formellt lägga till Tina i folkbokföringen, så nu står det Tina Anna Christina på min legitimation. Jag är helgarderad.