Att flytta från lugna Luthagen till ökända Gottsunda kändes inget vidare om jag ska vara ärlig, men vad gör man inte när man är höggravid och barnets far inte vill bo någon annanstans. I början kändes det oändligt långt till stan och läskigt att cykla hem på kvällarna.
I tidningen läste jag om personrån och skottlossning. På gångbanan mötte jag en polisbil på jakt efter bankrånare. Min bil blev vandaliserad ett otal gånger innan vi till slut skaffade garage. Andras bilar har brunnit.
Men faktum är att det händer liknande grejer i andra områden också. Och jag njuter av närheten till trolsk skog med ekorrar, hackspettar och mossbevuxna stenbumlingar. Det är härligt med badplatser och båtbryggor på nära cykelavstånd och bekvämt med ett stort stadsdelscentrum.
I Gottsunda hälsar man på varandra, det känns tryggt för barnen, mellan husen finns mycket sparad natur och jag är glad för nya bekanta och vänner jag fått. Gottsundabo har blivit en del av min identitet.
Åren gick. En dag läste min sambo bostadsbilagan och frågade om vi skulle köpa ett hus till salu i Svartbäcken (som om vi skulle ha råd med det). Mitt spontana svar kom från hjärtat: Nej, vad tråkigt, där bor ju bara svenskar!