I Nationalencyklopedin står det att ett visst mått av önsketänkande ofta spelar in i förälskelse. Man ser det man vill se hos den andra. Förälskelsen kan riktas mot vem som helst som man tror motsvarar ens förväntningar på en partner. Men så småningom hinner verkligheten i kapp och i extrema fall kan obesvarad förälskelse, enligt uppslagsverket, leda till att man förföljer den som inte vill vara med på kärlekståget.
Det där kan jag känna igen mig i. Nej, nej, inte så att jag har stalkat några stackars killar som inte besvarat min kärlek. Men jag känner alltför väl igen mig i att förälska sig i "fel" person, att vara olyckligt kär.
En del påstår att sådant beror på att man egentligen inte är redo för en relation och därför omedvetet ger sig in i omöjliga kärleksprojekt. Men den förklaringen har jag aldrig tagit till mig. Att finna ömsesidig kärlek tror jag mest handlar om att råka vara på rätt plats vid rätt tidpunkt i rätt sinnesstämning. Visst är det konstigt att så många ändå hittar kärleken!
Och så spelar alkohol en viktig roll. Med lite alkohol i kroppen blir många djärvare och mindre resonerande. Och om man pussar fler grodor hittar man snabbare prinsen, eller? Där har vi nog en förklaring, jag är nämligen nykter så gott som jämt. Nykter var jag även den kvällen jag blev ihop med rätt person som äntligen dök upp vid rätt tillfälle och på rätt plats när vi båda var i helt rätt sinnesstämning. Jag säger bara det, tur och tajming.