Det är aldrig för sent att ge upp. Så brukar man säga lite skämtsamt, men det är ett bra talesätt. Visserligen är jag en ovanligt uthållig människa som inte ger upp i första taget.
Om jag till exempel tycker om en person kan jag ha överseende med mycket utan att ge upp relationen. Och om jag har åtagit mig att utföra något ska det banne mig bli färdigt, särskilt i jobbet. Det är svårt att acceptera att jag har kört huvudet i väggen och inte kommer längre.
När jag var yngre läste jag tvångsmässigt ut alla böcker jag påbörjat, även de dåliga, ända tills jag i ett ögonblick av klarsyn insåg att man får ge upp och lägga böcker åt sidan.
Och en gång sa jag faktiskt upp mig från en fast tjänst utan att ha något annat jobb att gå till. ”Så kan man väl inte göra” fick jag höra. Jo det kan man visst, för jag hade jobbat mig sjuk annars. Och det löste sig på bästa sätt, jag kom in på en fantastiskt givande terminskurs där jag kunde slicka mina brännsår från jobbet.
Däremot satt det långt inne att ge upp aktiefonden som gick dåligt, jag skulle ju förlora surt förvärvade investerade pengar. En bankanställd fick mig dock att inse att jag skulle förlora ännu mer om jag inte sålde, så jag tuggade i mig förlusten.
Visst är det många gånger en fördel att vara envis, men det är också viktigt att kunna förstå när det är dags att ge upp. Du kanske förlorar tid och pengar som du har lagt ner, men du missar i alla fall inte allt kul eller vettigt som du kan göra i stället.