Ett antal tunga avgångar har dominerat medierna de senaste veckorna. Häromdagen lämnade Mona Sahlin sitt uppdrag som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, efter avslöjanden i Expressen. I går resulterade turbulensen i Miljöpartiet till att de gröna tappade ännu en minister.
Miljöminister, tillika vice statsminister Åsa Romson, valde att lämna regeringen när det stod klart att hon inte fått förnyat förtroende från partiets valberedning.
Avgången följde i spåren av den kris som ledde till att bostadsminister Mehmet Kaplan fick lämna sin post för ett par veckor sedan.
Tre tungviktare tvingas avgå på ungefär lika många veckor. Det har, så att säga, inte saknats journalistiskt material att arbeta med.
Mycket av spelet bakom kulisserna är fördolt – utom för de allra närmaste – och ännu befinner vi oss i en så tidig fas att det är svårt att beskriva dessa två skeenden på ett fullödigt sätt. Att det funnits interna maktkamper i både Miljöpartiet och runt Sahlin är nog ingen oäven gissning.
Men redan pågår en debatt om huruvida Kaplan blev hårdare åtgången på grund av att han är praktiserande muslim, en linje som drivits av bland andra Turkiets alltmer auktoritära president Erdogan.
Vissa har menat att det är märkligt att det kvinnliga språkröret får lämna när det på sistone är det manliga språkröret som gjort de mer publika misstagen.
Och Mona Sahlins besynnerliga intyg till en medarbetare, var det så viktigt att rapportera om det när hon ju ändå snart skulle lämna detta uppdrag?
Så här kommer debatten att rulla på. Vi kommer med säkerhet också att få se en debatt om mediernas agerande. Handlade det om drev eller om relevanta publiceringar? Jag menar att det som publicerats i nyhetsmedier i dessa fall varit relevant och viktigt.
Men det som skiljer dessa tre avgångar från tidigare fall av makthavare i blåsväder är att besluten att lämna kom efter mycket kort tid. Det kan finnas en mycket olustig förklaring till detta. För den som är föremål för en tuff granskning riskerar numera att också utsättas för hatkampanjer av sällan skådat slag, i sociala medier, på hatsajter och i mejl.
Denna massiva hatflod gör tillvaron svåruthärdlig för dem som befinner sig mitt i en kris. Exempel på detta finns i alla dessa tre fall.
Ansvarskännande medier kan likväl inte avstå från att rapportera saker med stort allmänintresse. Men det digitala ogräs som hatet utgör har gjort det nya medielandskapet mer komplicerat.