Krönika: Festernas fest
"Där finns ALLA man känt från dagis och framåt som du både vill och inte vill träffa. Det är som hemvändarkvällarnas hemvändarkväll, värre än juldagen".
Foto:
Sista april är sig likt från år till år. Parkerna hägrar till sent på eftermiddagen. Där finns chansen att hitta den bästa efterfesten och de snyggaste hånglen. Där finns ALLA man känt från dagis och framåt som jag både vill och inte vill träffa. Det är som hemvändarkvällarnas hemvändarkväll, värre än juldagen. Det är med skräckblandad förtjusning jag får höra vad som hänt med tjejen från parallellklassen på Boland eller killen från klassen under i Sävja. Men framåt kvällen börjar alltid misären. Det är kallt, smutsigt och hungrigt. Och ofta lovar jag mig själv att aldrig komma tillbaka.
Men varje år har Uppsala sugit mig till sig, var jag än befunnit mig. När jag bodde i London flög jag hit över en långhelg, bara för att inte missa festernas fest och årets största mingel. Ett annat år "gjorde" jag alla fester i ett helt bostadshus och gick från korridor till korridor en hel kväll. Det pratades svårförstådd nationslingo, men annars var det ganska harmlöst. På senare år har jag förstått att det finns ett annat sista april - studenternas egen som är fyllt av traditioner, riter och program.
Då börjar man dagen innan på kvalborg och slutar inte förrän första maj. Det är champagnegalopp, sillfrukost och mösspåtagning - begrepp som fortfarande är okända för mig, trots 24 år av sista april-firande i Uppsala. Förra veckan fick jag veta att folk köper fem flaskor bubbel som de sprutar på varandra inom loppet av en timme på en champagnegalopp. Och att det finns anrika förstamajsittningar. Varken jag eller någon jag känner har varit med på något av allt detta. Så vilka dessa "studenter" är och förblir ett mysterium.
Så jobbar vi med nyheter