Det kunde lika gärna ha varit du.
Så avslutar den prisade pressfotografen och bildjournalisten Paul Hansen entréordet till sin pågående utställning på Fotografiska museet i Stockholm. Därefter kastar han in besökaren i en värld av berättelser, från jordens alla hörn. En värld av hopp och förtvivlan.
Det är krigsscener, flyktingläger, rasmassor och svältkatastrofer. Krossad betong och stampade jordgolv. Karga sjukhusmiljöer och skoningslöst lysrörssken.
Men framför allt är det människor. Alltid människor. Så länge det finns människor så finns det hopp.
För är det något Paul Hansen gör så är det att kontrastera stormakternas brutala rörelser i världen mot den lilla människans vardagsliv.
En frusen soptipp till flyktingläger i bruna färger. Samt en liten flickas lek med en klarröd ballong.
Stöveltramp, mobilisering och vapenmakt i långa rader. Och en ensam demonstrant.
Tecken på liv. Bevis på mänsklighet.
Det är en jobbig verklighet att ta in. Och den är farlig att berätta.
Utställningens lilla del med bilder av ett samiskt bröllop och kronprinsessparet i dans kommer som en välbehövlig andhämtning. Fotografen själv har blivit skjuten, men överlevde.
Utställningen på Fotografiska museet är en grundkurs i journalistik. För även om vi på UNT verkar mer lokalt och i mindre olycksdrabbade områden så är det just detta det går ut på. Att förmedla bilder av stora och små skeenden och förklara hur de påverkar de människor som bor i området. Att ge infallsvinklar kring vilka konsekvenser ett beslut kan få. Att berätta någons historia.
Som läsare blir jag förhoppningsvis något klokare. Särskilt väl har journalistiken lyckats om jag stannar upp en stund och tänker:
Det kunde lika gärna ha varit jag.