Jag är inte materialist. Av bekvämlighetsskäl – prylar är något nödvändigt ont som envisas med att vara i vägen, gå sönder eller försvinna. Jag har aldrig köpt en möbel, bara ärvt andras. Då tiden det tar att lära mig en ny telefon överskrider livslängden hos en genomsnittlig smartphone drar jag mig för att någonsin byta.
Kläder är det underbara undantaget. Som barn utkämpade jag dagliga strider för att få uppträda i den skepnad som passade mig just då. Att tvingas bära jeans när jag låtsades vara Katitzi var vad man på samtida debattspråk skulle kalla kränkande. Jag tycker fortfarande att dagen är förstörd om jag inte trivs i det jag har på mig. Samtidigt som ingen dag är så dålig att den inte kan göras lite bättre med fina kläder.
Jag älskar alltså kläder. Till exempel jeansen jag köpte 2001 som fortfarande ligger i garderoben, trots att de är så tunnslitna att de går sönder lite till bara jag tittar på dem. Vi har upplevt för mycket tillsammans för att kunna gå skilda vägar. Eller? Sedan jag fick reda på att många klädkedjor har tygåtervinningscentraler har jag funderat på att låta jeansen vandra vidare. Mitt utbyte av dem är trots allt begränsat i jämförelse med vad vi kan göra för miljön genom att återbruka och köpa begagnat. Det senare passar mig åtminstone utmärkt då jag fortfarande har Katitzi som stilförebild.