Krogbranschen i fokus i sommarens följetong

När förlagen för tio år sedan var på jakt efter en svensk Deckardrottning fick Lena Kallenberg frågan. Hon var ju en etablerad författare — nog skulle väl hon kunna skriva spännande historier som involverade en eller flera döda kroppar? En blodtörstig läsekrets och klirr i kassan väntade.
Lena Kallenberg sa nej tack.
- Det har kommit så otroligt mycket deckare de senaste åren, och de trycker undan annan svensk skönlitteratur. Jag tror att människor behöver identifiera sig med annat än polisers vardag, sådant som ligger närmare dem själva. Jag skriver om saker som jag tycker är viktiga. Kalla mig gärna arbetarförfattare, säger hon.

I Film känner hon sig hemma
Lena Kallenberg är modig, kompromissar inte, kör sitt race. Trots att det ger henne lätta doser av ångest emellanåt. För 25 år sedan sa hon upp sig från ett fast lärarjobb för att bli författare på heltid. Inte utan sömnlösa nätter. Hon, en ensamstående mamma, hur skulle hon klara försörjningen?
Bra kan man konstatera, så här ett tjugotal barn- och ungdomsböcker samt flera romaner senare.
Lena Kallenberg tvinnar en hårslinga mellan mellan fingrarna och skrattar lite åt sig själv.
— Fortfarande kan jag ligga om nätterna och vara nervös för hur det kommer att gå. Jag tänker att det är ju skönt att det är så billigt att bo här och att jag har potatis att äta från potatislandet här utanför säger hon och nickar mot köksfönstret.
Vi dricker kaffe runt hennes ärrade träbord från 1700-talet i en rödmålad statarlänga i Film i norra Uppland. Detta är Lena Kallenbergs hem sedan tolv år. Hon, som är född och uppvuxen på myllrande Söder i Stockholm, har inga grannar inom synhåll och hör bara träden susa när hon går ut på den stora vilda tomten.
Huset byggdes i mitten av 1800-talet och var då bostad åt fyra familjer som arbetade på Österbybruket. För två år sedan renoverade Lena Kallenberg och sambon delar av statarlängan. Satte in en toalett, bland annat, så att de
slapp springa ut på utedasset tjugo meter bort på tomten. Men vissa rum ser ut som de gjort större delen av 1900-talet. Som om Ivar-Lo Johansson eller Moa Martinsson skulle komma gåendes på brädgolven, ungefär.
Kanske är det just miljön som får Lena Kallenberg att känna sig så hemma här.
— Jag är ju uppvuxen i en arbetarfamilj och känner mig fortfarande mycket mer hemma i arbetarklassen än i någon slags intellektuell akademikerklass som jag rent officiellt anses tillhöra. Jag har väl mer gjort en bildningsresa än en klassresa, säger hon.

Verkliga händelser
Hennes senaste roman Coola Krogen är något så ovanligt som modern arbetarlitteratur. Lena Kallenberg ville skriva en arbetsplatsskildring, av det enkla skälet att hon tyckte att det saknas sådana i dag.
Romanen orsakade mycket mer ståhej än vad Lena Kallenberg kunde ana.
Den handlar om Gloria från Tierp, som får jobb på en hipp Stockholmskrog. Det visar sig vara ett slitigt jobb. Stressig miljö, tunga lyft, tärande arbetstider. Och mycket knark. Personerna är påhittade, men många av händelserna verkliga. Lena Kallenberg jobbade på krogar i Stockholms innerstad i perioder under ett par år, för att fånga stämningen och snacket.
— Visst visste jag att det var mycket fuffens i branschen. Men jag blev överraskad av att knarket var så utbrett. På en krog var hälften av personalen påtända, på en annan gömde de amfetamin i en glasskartong.
Ser det ut så på Uppsalas krogar också?
— Det skiljer sig nog inte så mycket från Stockholm. I de större svenska städerna ser branschen ut så här.

Hotades av kriminella
När romanen kom ut i maj förra året hakade tidningar på och skrev om den smutsiga krogbranschen. Poliser uttalade sig om narkotika på krogen, föräldrar som Lena Kallenberg träffade ojade ut sin oro för restaurangknegande söner och döttrar. Från officiellt håll i restaurangbranschen togs boken emot väl, men många krögare muttrade om att hon kastade skit på yrkeskåren. Själv blev Lena Kallenberg hotad av kriminella kretsar som tyckte att hon lagt näsan lite väl mycket i blöt.
— Jag fick flera telefonsamtal, och brevlådan blev söndersparkad. Men det var viktigt att skriva boken. Det kändes rätt att skriva om just restaurangbranschen, eftersom så många unga får sitt första jobb där. Dessutom visas sällan slitet i branschen upp. Det ungdomarna ser är glassiga kändiskockar.
— Jag ville också skildra hur svårt det är att vara ung på arbetsmarknaden i dag. Själv flyttade jag hemifrån när jag var sexton efter att ha fått jobb som telefonist på Televerket - statligt och tryggt som jag var uppfostrad till, även om mina föräldrar helst ville att jag pluggade. Det var inga problem att få vare sig jobb eller bostad på den tiden. I Stockholm fanns till exempel en massa rivningslägenheter som man kunde få. Unga i dag har mycket svårare att börja leva ett vuxenliv.

Blickar framåt
Tidigare har Lena Kallenberg mest skrivit historiska romaner. Alltid utifrån den lilla människans perspektiv. Hittills har det varit kvinnors tillvaro hon skildrat. Apelsinflickan handlar till exempel om en ung flickas kamp på 1880-talet för att slippa försörja sig som prostituerad. I självbiografin Den röda skålen berättar Lena Kallenberg om sin uppväxt och upplevelse av att vara skilsmässobarn under en tid då skilsmässor var tabu.
Men Coola Krogen är alltså en nutidsroman. Och nu blickar Lena Kallenberg framåt. Mot år 2018.
— Min nya roman handlar om arbetslivet i det nya Europa. Om ett ungt polskt par, där mannen är tvungen att flytta med jobben, och hur det påverkar hans sociala liv. För det tänker de ju inte på, de som pratar om det nya rörliga Europa, hur det ska gå för familjerna. Det går inte bara att flytta runt. Man tänker inte på människorna, bara på företagen.
— Väldigt politisk? Ja, verkligen. Och det står jag för.

Namn: Lena Kallenberg
Ålder: 55 år
Yrke: Författare
Familj: Sambo, barn och barnbarn. Och två katter.
Bor: I Film i Norduppland.
Utgivna böcker: Bland annat e
n mängd natur- och faktaböcker för barn, självbiografin Den röda skålen samt romanerna Apelsinflickan, I krig och kärlek och Rackarns dotter.
På nattduksbordet: Ligger den nya kvinnostaden av Nina Burton. Och pappershögar, det blir så mycket papper när man gör research. Då är det bra att bo stort.
Okänd talang: Jag är väldigt bra på att laga mat, särskilt linssoppa. Min dotter kallade mig Lena linssoppa när hon var liten.
Sommaren: Är den bästa arbetstiden. Det är så lugnt, inga telefoner som ringer. Jag är inte mycket för semester.
Hoppas: Att det blir bättre för biblioteken. Att alla ska ha tillgång till böcker är en demokratifråga. Hade inte biblioteken funnits hade jag inte kunnat läsa så mycket när jag var liten. På fritiden är jag engagerad i projekt för att man ska återinföra bibliotek på arbetsplatser.

Läs sommarens följetong i UNT, Coola krogen, av Lena Kallenberg hela sommaren.