Krispolitikens psykologi

Plötsligt hyllar alla - utom kanske den konservativa oppositionen - Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. Ekonomipristagaren Paul Krugman har skrivit att den brittiska regeringen under finanskrisen visat det lugn och den klarsyn som varit så påtagligt frånvarande hos den amerikanska. Den brittiska modellen för att rädda banksystemet har i dagarna blivit norm också för övriga EU-länder. I Financial Times i går lyfter kolumnisten Gideon Rachman fram Brown som det främsta exemplet på en politisk ledare som "omdefinierats" till följd av krisen - Brown var ju farligt nära att avsättas vid Labourpartiets kongress förra månaden.
Det handlar inte om att politiker på ena sidan av mittlinjen är bättre än politiker på den
andra sidan. Rachman lyfter också fram Frankrikes president Nicolas Sarkozy som en ledare som vunnit ökad tyngd och respekt genom att lyckas ena EU-länderna. I Sverige har regeringens krishantering vunnit respekt, medan oppositionen framstått som lättviktig och därtill plågsamt splittrad i synen på den ekonomiska politikens grunder.

Vad saken handlar om är att förmedla en känsla av lugn, beslutsamhet och att man vet vad man håller på med. För den svenska regeringen underlättas detta av erfarenheterna från vår egen bankkris på 90-talet, av de starka statsfinanserna och av allianssamarbetet som inte ifrågasatts en sekund, trots oron i omvärlden. För Gordon Browns del handlar det om många års erfarenhet som finansminister och till inte så liten del om personlig läggning: Browns torra och lite tråkiga stil, blir plötsligt en tillgång när verkligheten inte låter sig betvingas med drastiska formuleringar och förenklade slagord.
Men man måste inte vara tråkig. Barack Obama uttrycker sig elegantare än de flesta, men utstrålar samtidigt lugn, kompetens och intellektuell rörlighet. Och därigenom lyckas han också förmedla en sorts optimism mitt i eländet som i sig är väsentlig för att krispolitiken ska vinna tilltro. När den tredje presidentdebatten nu står för dörren ökar marginalen till Obamas fördel, också i stater och väljargrupper som i ett annat läge kanske skulle föredra den mer yvige John McCain.
Nya kriser kan ändra perspektivet. Men om finanskrisen också leder till att politiskt ledarskap får en renäsans så är det bara välkommet.