Kremering av hästar allt vanligare
Uppspänd i ett rep väntar en 500-kilos häst på att hissas ned i den tusengradiga ugnen. På SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala, har separata kremeringar av hästar blivit allt vanligare.
Anders Åslund förbereder en hästkremering på SVA i Uppsala.
Foto: Pelle Johansson
I dag ligger siffran runt ett femtiotal. Ökningen tror han beror på att hästägare har blivit mer medvetna om att möjligheten till kremering finns.
Normalt används SVA:s ugnar till gemensam bränning av flera djur tillsammans. Det kan gälla allt från sällskapsdjur till vilt samt djur som obducerats i SVA:s obduktionssalar. Askan från ett enskilt djur går då inte att särskilja utan läggs på deponi.
Separat kremering
Vill man ha askan efter sitt husdjur måste en separat kremering beställas. Vanligast är detta när det gäller hundar och katter, men på senare år har kremeringen av hästar alltså ökat. Ugnarna hos SVA är också de enda i landet som kan ta emot så pass stora djur.
- Det blir alltid lite sorgligt när ägarna lämnar sina döda djur eller hämtar askan. De måste ju säga adjö, säger Anders Åslund som många gånger får agera både präst och kurator.
Vid själva kremeringen får djurägarna själva inte vara med.
- Det är ju inte den här bilden som man vill minnas av sitt husdjur, säger Anders Åslund.
Tillsammans med sektionschefen Thomas Segall visar han oss den stora ugnen, där kremeringen av en stor häst är i full gång.
Till och med på avstånd är värmen nästintill olidlig.
Fyra timmar i ugnen
Efter ungefär fyra timmar i ugnen ska askan från hästen skrapas ut, malas och lämnas över till ägarna.
- Men det blir inte i de små pappurnorna som vi har till hundar och katter. Askan väger mellan 25 och 30 kilo, säger Anders Åslund och pekar bort mot en förvaringsplats för stora vita plasthinkar.
Han berättar att många oroar sig för att inte få rätt aska tillbaka, men försäkrar att SVA inte gör några sådana misstag.
Tillbaka vid den uppspända hästen får vi veta att den mindre ugnen varje år separatkremerar runt 2 500 hundar. Att få en liten hund eller katt kremerad kostar en dryg tusenlapp.
Kostnaden för kremering av en häst ligger däremot runt 10 000 kronor.
- Vi har ett fast pris på 2 500 kronor och sedan tillkommer ett kilopris på ungefär 15 kronor per kilo, säger Thomas Segall.
Att priset är så högt säger han beror på att det är mycket jobb med separata kremeringar. De tar lång tid, ugnen ska svalna och aska ska skrapas ut.
Begravningar har ökat
För den som inte vill lägga ut 10 000 kronor, men ändå på något sätt ta hand om sin döda häst, finns andra alternativ. Birgitta Larsson, länsveterinär, berättar att även begravningar av hästar har ökat.
Tillstånd för att begrava hästen ges av kommunen och länsveterinären. Vid ansökan måste djurägaren kunna intyga att hästen har varit frisk.
Kostnaden är 300 kronor för handläggandet plus en kostnad för att kommunens miljöinspektör hjälper till att se ut begravningsplatsen.
- Några särskilda hästkyrkogårdar finns inte. De flesta begraver sina hästar hemma eller på den plats där man har haft hästen, säger Birgitta Larsson.
Förra året beviljades 15 ansökningar om nedgrävning av hästar i länet. Året dessförinnan begravdes tolv hästar och 2004 endast sex stycken.
- Ökningen beror dels på att folk numera vet att man kan söka tillstånd för att begrava sin häst, dels på att man allt mer har börjat se hästen som ett sällskapsdjur, säger Birgitta Larsson.
Tillstånd krävs
Normalt är det inte tillåtet att gräva ned annat än djur som klassas sällskapsdjur, som till exempel hundar och katter. För något så stort som en häst krävs tillstånd.
På grund av risk för spridning av smittsamma sjukdomar är det däremot helt förbjudet att begrava boskapsdjur.
- Om ett djur självdör skickas det till destruktion. Detta gäller även hästar, om ägaren inte väljer nedgrävning eller separat kremering.
Mals ned
Med destruktion avses främst transport till speciella anläggningar där kadavren mals ned. Men även SVA kallar en del av sin verksamhet för destruktion. Här handlar det om djur som obduceras och sedan bränns gemensamt.
På vägen tillbaka från krematoriet passerar vi obduktionssalen där en stor ko analyseras. Dödsorsaken ska fastställas och en obduktionsassistent är just i färd med att undersöka huvudet.
Thomas Segall berättar att lokalen har tagit emot alla möjliga djur och pekar på ett foto i korridoren.
- Tuberkuloselefanterna från Kolmården. De obducerade vi för några år sedan.
Så jobbar vi med nyheter