Men från starten 1886 var Uppsalaföretaget inriktat på tegel och kakelugnar. Råvaran - den mycket lerrika marken - fanns praktiskt nog redan på plats inom fastigheten. Provbränd befanns den vara mycket lämplig för keramisk tillverkning.
– Under de första åren tillverkades också urnor och byster i terrakotta som var mycket populära på den tiden, säger Barbro Råsbrant, Upsala-Ekebysällskapet.
Som de andra tegelbruken i Uppsala låg fabriken nära källan - den uppländska leran - och området kring Kungsgärdet karaktäriserades snart av de stora utgrävda lerbassängerna. Däremot skilde sig AB Upsala-Ekeby som arbetsgivare från andra i branschen genom att vara pionjärer på flera områden, berättar hon.
– De sociala förhållandena var goda och framsynta. Här fanns tidigt arbetarskydd och det arrangerades fester och andra sociala aktiviteter för de anställda.
Och 1902 uppfördes arbetarbostäder i Lasseby gärde, inte långt från fabrikslokalerna. Företaget köpte några år senare tomter på Kungsgärdet som styckades och såldes till anställda för byggen av småvillor.
– De flesta som jobbade här bodde i närheten. Ekeby hade företagsladugård, och alla som arbetade på glaseringsavdelningen fick en halvliter mjölk gratis om dagen från Upsala-Ekebys egna kor. På den tiden ansågs det att mjölken skulle motverka den blyförgiftning som de anställda riskerade - det var mycket kemikalier på glaseringen.
Ekeby hade en period till och med en egen kyrka, S:t Olofs kyrka som numera är riven - och en företagsladugård
– Alla som arbetade på glaseringsavdelningen fick en halvliter mjölk gratis om dagen från Upsala-Ekebys egna kor. På den tiden ansågs det att mjölken skulle motverka den blyförgiftning som de anställda riskerade - det var mycket kemikalier på glaseringen.
På 1920-talet hade UE vuxit genom en rad köp av konkurrerande företag. Man tillverkade till exempel 30 000 kakelugnar om året. Men när centralvärme infördes fanns inte längre behov av kakelugnarna. Den sista lämnade fabriken 1945. Teglet försvann ur produktionen redan på 30-talet.
– I stället blev kakelplattor den nya, stora produkten.
Men redan på 20-talet hade UE slagit in på en annan väg som skulle visa sig mycket framgångsrik. Man började anställa konstnärer, inspirerade av Hemutställningen 1917 på Liljevalchs och slagord som Svenska Slöjdföreningens "Vackrare vardagsvara", berättar Barbro Råsbrant.
När inföll UE:s storhetstid? Och hur kom det sig att företaget var så framgångsrikt?
– Den bästa tiden var utan tvekan på 50-talet. Efter andra världskriget förändrades allt, man fick tillgång till material och kontakter på ett nytt sätt. Det ledde till ett bra arbetsklimat med många duktiga formgivare som inspirerade varandra under ledning av Vicke Lindstrand som konstnärlig ledare. Vicke Lindstrand var otroligt uppskattad, hade stort socialt kontaktnät och skapade inte enbart ett gott arbetsklimat utan var också en brygga till företagsledningen.
Hon understryker formgivarnas mångsidighet: de jobbade inte bara med keramik utan även med glas och textil. Sven-Erik Skawonius var till exempel engagerad som scenograf både vid Operan och på Dramaten.
– UE:s formgivare var otroligt kreativa. Dessutom hade de trevligt tillsammans, och det verkar inte som om de uppfattade varandra som konkurrenter.
Produktionen var rent svindlande. Som mest arbetade 700 personer treskift. Under storhetstiden på 50-talet tillverkades obegripliga 3 miljoner blomkrukor om året, en halv miljon prydnadsföremål och 60 miljoner kakelplattor. Företaget köpte under åren in andra fabriker, bland annat S:t Eriks Lervarufabrik, Gefle Porslinsfabrik och Karlskrona Porslinsfabrik, och blev till sist en av Europas största keramikfabriker. I Gävle tillverkades bruks- och hushållsgods, i Karlskrona och Rörstrand finporslin.
Men i slutet av 60-talet splittrade UE sitt fokus och satsade på en mängd nya verksamheter "för hela det dukade bordet". Resultatet uteblev dock, och lönsamheten försämrades.
– Upsala-Ekeby förvandlades till en amöba av olika företag och den konstnärliga ledningen som varit så betydelsefull avskaffades. Det skulle vara ingenjörer på den tiden...
Under 70-talet lades tillverkningen gradvis ner. Inget nytt föremål tillverkades på UE efter 1972 då den sista plattan brändes. AB Upsala-Ekeby gick i graven 1977 sedan väggplattfabriken lagts ner.
De gamla fabrikslokalerna där man en gång förädlade uppländsk lera är numera en företagsby med ett 60-tal företag och verksamheter.