”Jag var stressad”. Det är den vanligaste frasen i min favoritsåpa ”Hem till gården”, efter ”sätt på tekannan” och ”inga fler lögner, jag lovar”. År efter år nystar karaktärerna in sig i oändliga härvor av otrohet, tvättade pengar och anlagda bränder. Innan de blir avslöjade, vilket kan ta outhärdligt lång tid, skyller de alltid sitt misstänkta beteende på stress. Trots att tillvaron i den engelska byn Emmerdale mitt bland Yorkshires förtrollande hedar, verkar ha alla förutsättningar att vara en livslång semester – många verkar ha både tid och råd att tillbringa större delen av dagen på puben.
Själv kan jag knappt minnas när jag senast hade en dag utan måsten. Jag är frilansare och lägger oftast upp min arbetstid själv, men det är inte lika med mindre att göra. Dessutom har jag både ett extraknäck och ett ideellt engagemang som kräver sina beskärda delar energi. I fickan ringer telefonen och i huvudet ringer allt som oftast en liknelse från Bilbo i ”Sagan om ringen”: ”Jag känner mig som smör som bretts över en alldeles för stor brödskiva”.
Men före läggdags klämmer jag in ett efterlängtat besök i Emmerdale. Serien förtjänar inte att bli omskriven på kultursidorna. Varken rollerna eller intrigerna är speciellt trovärdiga och efter dagens avsnitt jag stänger inte av TV4 play med ett berikat själsliv eller fördjupad insikt i livets mysterier. Däremot (eller just därför) är kvalitetstid med busen Cain, glappkäften Betty, vimsige Marlon och powerpinglan Chastity precis vad jag behöver för att orka jobba i morgon. Kravlösa stunder hjälper mot både riktig och påhittad stress.