Förra sommaren anmälde en kvinna att hennes dotter blivit biten av grannhunden. Länsstyrelsen krävde då att hunden ska vara kopplad och bära munkorg. Men enligt kvinnan är hunden instabil och så pass aggressiv, framför allt mot små barn, att det behövs strängare insatser.
Utanför hundägarens hus finns en gräsyta där barn leker och det finns risk att hunden smiter ut ur huset och attackerar dem, anser kvinnan. Hon kräver i första hand att hunden avlivas eller omplaceras, i andra hand att hundägaren sätter upp ett staket runt sin tomt.
Hon överklagade länsstyrelsens beslut om krav på koppel och munkorg och begärde bland annat avlivning av hunden. Men enligt förvaltningsrätten saknar hon så kallad talerätt i målet. Domstolen konstaterar att vem som helst inte har rätt att överklaga ett beslut som fattats av en myndighet. Grundregeln är att den klagande parten på något sätt måste vara berörd av det saken gäller, vilket kvinnan förvisso är. Men det kan dessutom krävas att personen måste ha varit part i ärendet när det behandlades av myndigheten. Trots att kvinnan anmälde till länsstyrelsen att dottern attackerats kan hon i lagens mening inte räknas som part i målet, anser förvaltningsrätten.
I ett vägledande rättsfall hade en person bara tillfälligt varit på en plats där hundar kunnat ofreda och krävde därefter åtgärder. Den personen bedömdes inte ha talerätt och det har inte heller kvinnan i Uppsalaärendet, fastställer domstolen.