Kontrastrik konsert med kammarkören

UAK med gästande instrumentalister inledde musikfestivalens första konsert i motvind. Ingen stor publik hade vågat sig ut i höstrusket, och själva hade man valt att inleda konserten med ett verk där man hanterade historiskt och modernt med en alltför nonchalant inställning. I H Schütz Magnificat försökte kör, fyra sångsolister och teorb att göra sig hörda gentemot digital samplingsorgel och fem moderna brassinstrument. Den lilla sång som hördes fungerade (med småfel) bra, moderna instrumenten (också med småfel) kunde man inte missa. Ibland hördes faktiskt teorbens djupa strängar.

Men det bättrade sig när ljudkonstnären Ann Roséns verk Zonula Occludens för kör och ljudelektronik uruppfördes. Vokala rörelser ständigt uppåt, legato, korthuggna rop eller glissando, med gäll ekoropsfinal för fyra damsolister till svag bakomlig- gande körkluster var interaktiva med elektroniskt brus eller sprakljud. Sammanhål- lande spänning och andlighet i fascinerande, skickligt utfört verk.
Nytt uruppförande: Sven-David Sandströms sjätte och sista motett som utgår från J S Bachs sex motett- texter, denna gång Jesajatexter i motetten Fürchte dich nicht.

Med Bachs tonmålande musik i grunden har Sandström överfört orden om fruktan och förtröstan till modernare uttryckssätt. Tonlekar med textstavelser blandas med överdådigt vackra, smått romantiska klanger i både djup och bredd, och dissonanta tonsuckar till mäktigt målande block. Musik med stora vokala krav som UAK väl motsvarade. Närvarande tonsättare hyllades för detta i mitt tycke konsertens i särklass bästa verk.
Med den erkände polystilisten Alfred Scnittkes Requiem, ett förvånansvärt homogent och cykliskt (det slutar som det börjar) verk, avslutades konserten. Verket saknar inte kontraster; dur/moll mot klusters, högt mot lågt milt mot aggressivt. Det färgrika instrumentariet, kören och dess vokalsolister åstadkom en både varierad och sammanhållen tolkning med stor uttryckskraft. Så beträdde vi till sist, i en sammantaget strålande konsert, den väg som till himlen bär.

Kontrastrik konsert med kammarkören

Till sist beträdde vi, i en sammantaget strålande konsert, den väg som till himlen bär, skriver Anders Bragsjö.