Konster på isen
Det är sportlov och extra träning i Gränby ishall i Uppsala. Ishockeymålen står gömda under läktaren, för nu är det konståkning som gäller. På vita skridskor med klack och taggar.
Lovisa Eronen och Sofie Grandin går i konståkningsskolan för barn.
Foto: Pelle Johansson
- Börja med saxning och harhopp, ropar tränaren Greta Hughes.
Runt runt i en liten cirkel åker de, saxar och hoppar, jätteduktiga på att hålla balansen. Skridskorna skrapar mot isen.
Alla rörelser heter speciella saker i konståkning. De har namn som köttbullen, tuppen, bubblor, piruett, chassé, saxa, slalom och trehopp.
- Fly skär gör man så här, säger Elvira Andersson och tar sats.
Med armarna utfällda åker hon framåtlutad på ett ben, med det andra benet utsträckt bakåt. Tjusigt!
Alla har vantar och hockeyhjälm. Och nästan alla är klädda i korta konståkningskjolar i glada färger. På benen har de tjocka hudfärgade strumpbyxor. En del har dubbla strumpbyxor för att inte frysa. Och isfläckar på knäna.
- Det svåraste är Skjuta hare, säger Mitra Tajallaei.
Då åker man på en fot, sittande på huk, med den andra foten rakt fram.
- Man ramlar lätt baklänges då, förklarar Mitra och trillar.
- Man ska ha rumpan nära isen, men inte på isen, skojar tränaren Greta Hughes.
Skillnaden mellan konståkning och ishockey förklarar Mitra Tajallaei så här:
- De som åker konståkning är lugnare. De som åker hockey skriker och behöver skydd.
Egentligen skulle även konståkare behöva skydd. Ofta slår de sig på knäna och ibland slår skridskorna mot benen. Men skydd skulle vara i vägen. Man ska ju vara mjuk och smidig i rörelserna.
Träningen avslutas med att alla åker längs med sargen så fort de bara kan. Sedan är det tack för i dag. Då niger alla på konståkningsvis, med armarna utsträckta och ena foten bakom den andra.
Så jobbar vi med nyheter