Han börjar sitt gig med att dra några skämt om Josef Fritzl, den ökände österrikaren som under många år höll sin dotter inspärrad i källaren. Han fortsätter tala om varför man får vara kränkt men inte arg i Sverige och kommer sedan in på sitt judiska ursprung. Runt 400 personer finns i publiken. Ett tiotal av dem skrattar generat, men annars är det ödsligt tyst. Ståuppkomikern Aron Flam står på scenen på Norra Brunn i Stockholm en helt vanlig tisdagskväll, och han har misslyckats. Eller som det heter i ståuppkomikernas värld, ”bombat”. Inombords håller han på att gå sönder.
Just detta, konsten att misslyckas och hur vi i Sverige hanterar misslyckanden på, gav Aron Flam idén till den nya boken ”Jag bombade”, en antologi om svenska ståuppkomikers floppar. I boken berättar flera kända svenska humorpersonligheter, som Özz Nûjen, Peter Wahlbeck, och Soran Ismail, uppvuxen i Knivsta, om sina värsta debaclen på scen.
– Man måste stå upp för sina misslyckanden, men i Sverige i dag finns det en rädsla för att utkräva och ta ansvar när något blivit fel, menar Aron Flam.
– Titta till exempel på efterdyningarna av tsunamikatastrofen 2004, ingen tog på sig ansvaret eller straffades för misstagen i hjälparbetet. Vi är för dåliga på att erkänna våra misslyckanden, både individuellt och kollektivt.
Svårigheterna att tackla motgångar speglar av sig även på de svenska ståuppkomikernas publik, tycker han. Medan en brittisk komiker som gör bort sig möts av glåpord blir den svenska publiken villrådig och börjar skruva obekvämt på sig. Komikerns misslyckande blir hela publikens olycka, och det blir pinsamt tyst.
– Får man som ståuppare åtminstone höra att det är dåligt får man något att jobba med och en chans att vända på situationen, men svensk publik klarar inte av att se någon som misslyckas. Man håller masken helt enkelt.
Men ansvaret för ett misslyckande ligger inte hos publiken utan hos honom som komiker, det är ju hans jobb att få folk att skratta, betonar Aron Flam. Men hans egna misstag i karriären har hjälpt honom framåt. Trial and error. Ramla, och resa sig upp igen. Alla misslyckas, och det handlar om att lära sig att skratta åt sina misstag.
Men skrattar åt misstagen, det gör alltför få chefer i arbetslivet. Fast de kanske de borde göra? Forskning har nämligen visat att företag och arbetsplatser som vurmar för kreativitet och tillåter, rentav uppmuntrar, sina medarbetare att våga misslyckas, mår bättre ekonomiskt och har friskare personal. De resultaten presenteras bland annat i arbetslivsforskarens Farida Rasulzadas studier av många olika sektorer – reklambyråer, högteknologiska företag, försäkringsbolag och andra branscher.
– Jag tycker nog att det generellt finns en kultur i Sverige av att man tidigt får lära sig att experimentera och kunna göra misstag. Men någonstans på vägen förlorar vi detta. På många arbetsplatser är fel och misstag förknippade med bestraffning och att våga misslyckas är inget som premieras, säger Farida Rasulzada, som är universitetslektor vid Lunds universitet.
– Kanske säger chefen att ett misstag en gång är okej, men inte en andra gång. Belöningssystemet bygger i stället ofta på att vi ska undvika misstag. Men man måste komma ihåg att många stora innovationer har uppstått som ett resultat av misslyckanden, säger Farida Rasulzada.
Frågan är då vilka följder alla nedskärningar och omstruktureringar på arbetsmarknaden får. Farida Rasulzada målar upp en bild med ett spinnande hjul som roterar allt fortare, där snabba resultat premieras, inte nytänkande och möjligheten att kunna begå misstag. Arbetsgivarna väljer inte sällan att skära ned på resurserna till kreativa uppslag, fast man i stället borde göra precis tvärtom, säger hon.
Att våga misslyckas innebär automatiskt att ta en risk. Är vi för dåliga på det? Älvkarlebybon Teo Härén, expert och ofta anlitad föreläsare om kreativitet och entreprenörskap, är förvånad över att riskbenägenheten i Sverige är så pass låg.
– I ett globalt perspektiv har vi helt fantastiska trygghetssystem i Sverige. Tar du en risk och misslyckas kan du aldrig bli helt bankrutt, vilket inte gäller för folk som tar risker i andra länder där det inte finns några skyddsnät.
Att vända på ett misslyckande kan ofta ta lång tid, något som sällan ges, menar han. I stället gäller det att snabbt bevisaatt risken var lönsam. Men man måste låta idéer få sätta sig – det som döms ut efter ett år kan visa sig vara en succé efter tjugo.
– Lokalt har till exempel den kinesiska satsningen Dragon Gate fått mycket kritik för att det gått så dåligt. Men mitt intryck är att det handlar om en investering med mycket mer långsiktighet, typisk för kinesiskt tänkande. En viktig första kinesisk position har etabl erats i Sverige och jag tycker att det är för tidigt att döma ut den redan.
Själv gick Teo Härén på en riktig nitlott med sitt första egna företag för många år sedan och förlorade stora summor pengar. Men den erfarenheten var en nyttig läxa för honom som han inte skulle vilja ha ogjord, säger han.
Undersökningar de senaste åren visar entydigt att prestationsångest är en viktig faktor bakom den utbredda psykiska ohälsan hos barn och unga. Enligt en stor enkät av Rädda barnen i fjol känner över hälften av de svenska eleverna en rädsla för att misslyckas i skolan, samtidigt som ännu fler känner sig stressade. Samma rädsla är ett återkommande tema i de berättelser som varje dag kommer in via mejl, chatt och telefonsamtal till Bris, Barnens rätt i samhället. Men pressen på de unga handlar inte bara om att lyckas i skolbänken, utan lika mycket om att lyckas socialt.
– Det gäller att passa in i en mall, att ha rätt utseende, rätt attityd, rätt kompisar. Många faktorer bidrar till den stress som vi ser tecken på i våra undersökningar, säger Karin Johansson, psykolog och utredare på Bris.
Hon menar att ett uppskruvat tempo i samhället och de ytliga värderingar som förmedlas av populära tv-program som till exempel Top Model skapar en framgångshets där det blivit fult att misslyckas.
– Misslyckande leder ofta till en känsla av skam, att man inte är något värd. Den typen av program bygger på en fruktansvärt hård utslagningsmekanism som går ut på att nio av tio misslyckas, och de blir så knäckta av tävlingsledningen att de bryter ihop på scenen. Särskilt unga tjejer tar starkt intryck av det här, säger hon.
Men det finns botemedel mot den negativa spiral av rädsla och skam som lätt kan uppstå. En arena där misslyckandena ständigt duggar tätt är idrottens värld.
– Mina erfarenheter är att de ungdomar som får lära sig att misslyckas, och misslyckas igen, är de som stannar kvar inom idrotten och är mest nöjda med sin tillvaro, säger Malin Lundgren, idrottspsykolog på Upplands idrottsförbund.
– Även superstjärnan Lionel Messi gör ett felpass under en fotbollsmatch. Man kan vara bäst i världen och ändå missa. Vuxna måste kunna diskutera det med barnen och här har idrotten, där misslyckandet är en naturlig så del av utvecklingen, en viktig funktion att fylla, menar hon.
För Karin Johansson är nyckelorden stöd och bekräftelse – från skolan, familjen, kamraterna. En bekräftelse som säger att man har samma människovärde även om man inte lyckas prestera. Även om man misslyckas.