Brittiska journalisten Anthony Gardner var minst sagt imponerad när han nyligen skrev om Uppsala som resmål i tidningen Daily Mail. Domkyrkan, Linnéträdgården och Gamla Uppsala var några av de besöksmål han tog upp som speciellt sevärda. Han pratade även om begreppet hemmablind – att inte kunna se vad som finns rakt under ens näsa. Och att vi Uppsalabor torde bli extra lidande av detta fenomen eftersom vi har så otroligt mycket vi borde uppskatta.
Jag är beredd att hålla med. Hur ofta låter man sig egentligen imponeras av att Silverbibeln, ett ovärderligt, kulturhistoriskt arv känt över hela världen, finns i ens närhet? Och när tittade man senast upp mot Domkyrkans torn och tänkte ”wow” i stället för ”jag borde ha tagit paraply i dag”?
Men hur ska vi egentligen kunna värja oss mot denna blindhet? Jag tror att det är näst intill omöjligt. Speciellt med tanke på hur vår relation till de här sevärdheterna oftast börjar – i sällskap med tjugofem, gnälliga ungar.
Missförstå mig rätt. Skolutflykter är absolut någonting jag är för. Självklart ska alla barn ges chansen att ta del av och lära sig om den historia som faktiskt omger dem. Men ambitionen motsvarar sällan slutresultatet. Det spelar liksom ingen roll hur pass pedagogisk guiden är, därför att hur mycket han eller hon än försöker få en att förstå att Carl von Linné faktiskt är lika cool som trummisen i Hanson (min generations Eric Saade), så slutar det ändå alltid med att man tycker att bussfärden och de kalla pannkakorna i matsäck var dagens höjdpunkt.
Har man sedan ”turen” att göra fler besök under gymnasiet är det inte mycket som har förändrats. Bussturen är förvisso mindre nervkittlande. Men den allmänna tonårstristessen är knappast något som sporrar intresset för gamla döda gubbar och deras verk. Sen blir man vuxen. Och vem har då tid att stanna upp och begrunda omgivningen?
Nej, tur att vi får hit besökare som kan uppmärksamma oss på det självklara. För det som händer när människor som Anthony Gardner kallar ens hemstad för fantastisk, är att en gnista av lokal patriotism tänds och genast kliver de där historiska skatterna fram ur vardagsdunklet och man börjar stolt snacka om ”min” stad. Att den tänds nu känns extra lägligt, för sommartider betyder semestertider – den enda perioden under året då vi slipper snö, slask och tågkaos. Men då vi likväl insisterar på att tränga ihop oss i ett klaustrofobiskt flygplan för att spendera en vecka bland överförfriskade danskar och sen återvända hem med sönderbränd rygg och diarré.
Dessvärre är minnet kort och gnistor har en tendens att slockna. Just därför passar jag på att säga det nu (utifall det dröjer tills nästa Anthony Gardner kommer):
Tack Uppsala, för att du är en stad som erbjuder fler anledningar att stanna i stan, än bara sådant där som att fixa altanen och tapetsera om.