Konsten att kunna avgå

Båda har vunnit popularitet genom att leverera något som majoriteten av väljarna efterfrågar. Uribe har som president sedan 2002 förbättrat säkerheten i landet efter evigheter av krig mot staten från olika gerillaarméer och från paramilitära högergrupper. Chávez har försökt omfördela inkomsterna från Venezuelas oljetillgångar till de fattigas fördel. Men det som båda länderna behöver för att framstegen ska bestå är starka demokratiska institutioner - inte ledare som betraktar sig själva som oersättliga.

Inte för att Uribe inte försökte förlänga sitt mandat. Tvärtom. Han utnyttjade sin starka ställning i parlamentet och sin stora folkliga popularitet till att driva igenom en lag som skulle tillåta honom att ställa upp för en tredje mandatperiod trots att författningen drar gränsen vid två. Men många av hans tidigare anhängare markerade samtidigt att de hade fått nog.
Uribes metoder för att öka säkerheten har varit effektiva men har också byggt på uppgörelser som inte alltid tålt dagsljuset. En del tidigare paramilitärer har övergått till vanlig gangsterverksamhet och den ekonomiska politiken anses stänga ut många unga från den lagliga arbetsmarknaden. Det finns alltså goda skäl för växling vid makten.

Om författningsdomstolen hade godkänt lagförslaget så hade det ändå krävts en folkomröstning för att det också skulle bli giltigt. Men författningsdomstolen stoppade alltså Uribes försök i god tid - och presidenten böjer sig för utslaget. Det hade varit ännu bättre om han självmant anslutit sig till de latinamerikanska politiker som vet att de demokratiska spelreglerna är viktigare än deras egen maktställning, ledare som Brasiliens Luis Inácio Lula da Silva och Chiles Michelle Bachelet.
I Venezuela kan Hugo Chávez väljas om hur många gånger som helst. Maktkoncentrationen tilltar, mediernas frihet minskar och oppositionen trakasseras. Så lägger man inte grunden för att fritt och rättvist samhälle.