Konservativa är inte liberaler
Men det idépolitiska begreppet konservatism har en helt annan innebörd - låt vara att den länge levt i skuggan av både socialism och liberalism, de två andra idétraditioner som haft störst betydelse för västvärldens politiska utveckling. Därför väckte det nästan sensation när Kristdemokraternas Göran Hägglund i sitt sommartal i Almedalen försökte lansera KD som just ett ideologiskt konservativt parti.
Idékonservatismens normala bärare har i Sverige alltid funnits inom Moderaterna, även om utvecklingen där har lockat över en del uttalat konservativa till KD. Samtidigt tycks intresset för konservatismen som självständig idétradition ha vuxit. Det är viktigt att inse att skillnaderna mellan liberalism och konservatism inte är mindre väsentliga än skillnaderna mellan liberalism och socialism.
Där liberalismen envist hävdar individens egenvärde och socialister intresserar sig för klasser och kollektiv brukar konservativa tänkare hävda att båda dessa tankemönster kastar ut människor i en skrämmande värld utan sammanhang, normer, ansvar och högre ideal. Mot denna dystopi ställer man värdet av traditioner, stabilitet, traditionella hierarkier och små "naturliga" gemenskaper. I lagom doser kan en sådan inställning vara ett korrektiv mot en alltför beskäftig radikalism. Problemen uppstår när man försöker organisera samhället så att männi-skors uppträdande ska motsvara just de normer och ideal man själv föredrar.
Hägglund talade om "den fria familjen". Men om familjen och inte individen ses som den grundläggande enheten i samhället så får det konsekvenser - för kvinnornas ställning, för barnens utvecklingsmöjligheter och givetvis också för männen. I andra länder syns detta ofta mycket tydligare än i Sverige, men den grundläggande konfliktlinjen är alltid densamma.
Liberaler kan när det behövs använda statsmakten för att utjämna människors livschanser -förutsatt att det sker genom stegvisa reformer, under ständig debatt och utan illusioner om att nå den slutliga lösningen. Konservativa tenderar tvärtom att misstro reformambitioner i sig. Sociala problem förklaras hellre med att människor gjort fel prioriteringar än med ekonomiska och institutionella missförhållanden. Utjämningssträvanden och social rörlighet antas underminera stabiliteten och tryggheten i de "naturliga" gemenskaperna - och bereder därmed indirekt vägen för storskaliga omstöpningar av hela samhället som ingen egentligen önskar. I den andan har t ex den svensk-amerikanske statsvetaren Claes G Ryn anklagat liberaler som Herbert Tingsten för att ha banat vägen för extremvänsterns framfart efter 1968 - antikommunisten Tingsten stod nämligen också för sociala reformer och kritiserade sådant som monarki och statskyrka. Mönstret går igen i den amerikanska högerns kritik av planerna på en sjukförsäkringsreform - den syftar "egentligen" till att införa socialism i USA.
Attackerna mot personer som Tingsten illustrerar många konservativas problematiska förhållande till upplysningstraditionen och de bakvända prioriteringar och värdeskalor som lätt blir följden om individualism och kritisk förnuftstro ersätts av andra ideal.
Samtidigt är det självklart så att de flesta som i en allmän mening bekänner sig som konservativa aldrig skulle vilja driva en politik som på allvar bröt med dessa liberala värden, eller med viktiga inslag i den moderna välfärdsstaten (i USA kan det vara annorlunda). Göran Hägglund är säkerligen också alltför klok för att driva den idékonservatism han proklamerade i somras särskilt långt. Men även en måttfull och balanserad konservatism är annorlunda beskaffad än liberalismen.
Så jobbar vi med nyheter