Konkurrens mellan partier är lika viktig för politikens kvalitet som konkurrens på vanliga marknader är för kvaliteten på varor och tjänster. Att det finns ett parti som i själva sitt partinamn beskriver sig som särskilt miljöengagerat kan ju inte betyda att andra inte skulle kunna ha viktiga saker att säga. Partier som överlåter centrala samhällsfrågor till andra har inget existensberättigande – och Miljöpartiet har ju mycket riktigt, trots sitt namn, åsikter om allt från vapenexport till ungdomsarbetslöshet.
Centern, som besätter miljöministerposten och gärna beskriver sig som ”alliansens gröna röst”, får alltså acceptera att andra allianspartier också ägnar sig åt miljöfrågor – precis som Björklunds parti får leva med att andra har synpunkter på skola och integration. En koalitionsregering måste föra en gemensam politik, men det finns ingen poäng i att låtsas som om man överens om allt när man inte är det.
Det är inte heller så att det finns en bestämd uppsättning ståndpunkter och resonemang som ensamma kan definiera vad som är miljöpolitik. Precis som på andra politikområden finns målkonflikter, skiljaktiga uppfattningar mellan olika forskare och en ständigt pågående kunskapsutveckling. Och den miljöpolitik som olika partier vill föra hänger givetvis också samman med de föreställningar som präglar deras politik i andra avseenden.
Vilka styrmedel ska man använda? Partier som normalt tror mer på politisk styrning än på marknadslösningar resonerar naturligtvis likadant när det handlar om miljöfrågor. Partier som tror att marknaden normalt leder till bättre lösningar och effektivare användning av knappa resurser vill förstås angripa miljöfrågorna på samma sätt. Det finns Gröna liberaler (namnet på ett nätverk inom Folkpartiet) och Nordisk grön vänster (namnet på Vänsterpartiets partigrupp i EU-parlamentet). I Miljöpartiet finns medlemmar som drar mot såväl liberalism som socialism och anarkism utan att någon av dessa strömningar tycks kunna uppnå en kritisk massa av anhängare – som det mycket ärligt konstaterades i den antologi, Tänk grönt, som utkom till partistämman i våras.
Hur ska man se på internationell samverkan för att uppnå miljöpolitiska resultat? Ser man ett värde i nära europeisk samverkan i övriga frågor så gör man det också i miljöpolitiken. Tror man att nationellt självbestämmande alltid är att föredra så gäller det förstås också miljöfrågorna. Här talar dock verkligheten entydigt för den förstnämnda linjen, vilket också speglas av att Miljöpartiet (men inte Vänsterpartiet) gett upp sitt EU-motstånd.
Hur ser man på ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling? Många tar för givet att sådant av outredda skäl alltid är skadligt för miljön. Men alla faktiska exempel på stagnerande ekonomier – till exempel i det gamla Östeuropa – visar att fattigdom inte hjälper miljön.
Är man absolutistisk eller inställd på att försöka hantera målkonflikter rationellt? Det första alternativet kan till exempel innebära att man vill snabbavveckla all kärnkraft, oavsett konsekvenserna i övrigt. Det andra alternativet kan leda till att man också väger in riskerna för miljö och klimat med ökad användning av fossila bränslen och tills vidare accepterar kärnkraften.
Det är bra att många talar om miljö. Skillnaderna inom miljöpolitiken är inte mindre viktiga än skillnaderna inom andra politiska områden. Och de praktiska slutsatserna är som alltid viktigare än retoriken.