Kommunismen var på riktigt

Det var lite för enkelt och schablonmässigt av stiftelsen Upplysning om kommunismen att inte bjuda in Vänsterpartiet till minnesdagen för offren för kommunism, nazism och andra totalitära ideologier på Norrmalmstorg i går. Den uteblivna inbjudan gör det bara lättare för inbitna kommunister att avfärda kommunismens brott som ett borgerligt påhitt. Men kommunismen var på riktigt.

Håkan Holmberg

Håkan Holmberg

Foto: Pelle Johansson

Uppsala2010-08-24 00:00

Berlinmuren och Gulag existerade och många tusen svenskar har egna upplevelser av både detta förtryck och det som andra totalitära regimer har utövat.

Både ett ja och ett nej tack från Vänsterpartiet skulle leda till intressanta följdfrågor och troligen till interna konvulsioner. Nu slapp Lars Ohly, som 2003 ansåg att det var ett större misstag att ha varit med i Folkpartiets ungdomsförbund än att ha försvarat sovjetsystemet, billigt undan.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade däremot bjudits in. I Svenska Dagbladet i går berättar Claes Arvidsson på ledarsidan att Mp tackat nej och att S inte ens svarat. Varenda ledande företrädare behövdes tydligen på annat håll – av allt att döma vid ett gemensamt rödgrönt valjippo på annan ort – just denna dag. Det är nästan ofattbart pinsamt. Alla inser att den verkliga förklaringen är att man vill slippa besvärande frågor om samröret med Ohlys parti.

Men frågorna kommer ändå, helt oavsett denna minnesdag och dess arrangörer. När muren föll, Baltikum och Östeuropa befriades och sovjetsystemet gick under var reaktionen från många vänsterpartister ett djupt och utdraget beklagande. Dessa personer finns alltjämt i partiet och har enligt mångas uppfattning stärkt sin ställning under senare år. Ett sådant parti borde lika litet kunna komma ifråga som regeringspartner för socialdemokratin som för de borgerliga. Men Mona Sahlin vek ned sig och Miljöpartiet hade bara att följa efter. Förlorar Sahlin valet så finns en av förklaringarna troligen i denna missade chans att visa ledarskap.

Många av kommunismens offer var socialdemokrater. Ur ett kommunistiskt perspektiv var dessa ännu farligare fiender än borgerliga partier, eftersom de hade ett starkt stöd i den arbetarklass som kommunisterna påstod sig ha ”historisk” rätt att leda och representera. Fria fackföreningar spelade en avgörande roll när kommunismen till sist föll, liksom för övrigt fria miljörörelser.

Det rödgröna samarbetet borde ha begränsats till två partier.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!