Kommunikation är viktigt i förhållanden

Ett ofta pågående relationsproblem är parets kommunikation. Vi grälar om allt, säger det ena paret. Hon har slutat prata, och då tiger jag med, säger nästa par. Så här kan vi inte fortsätta!Jag tänker att nu har paret lämnat förälskelsefasens samstämmighet. De är nu inne i tveksamhetens fas med dess behov av särskiljande, där ett jag kontra ett du framträder.

Uppsala2002-02-15 00:01
Att uttrycka avvikande åsikter, till och med strida för sina tankegångar, är en nödvändig ingrediens för framåtskridande och utveckling. Här hittar paret brytpunkter och tvingas komma vidare antingen i form av en kompromiss eller i form av nya lösningar.
Då är grälet inte problemet. Problemet uppstår när meningsmotsättningarna inte leder någonstans. Båda parter blir frustrerade, missmodiga och fortsatt arga.
Lika frustrerande blir det om en av parterna är konfliktundvikande och inte uttrycker en egen åsikt. Den utvecklande dialogen uteblir. Den värsta formen av kommunikation är tigandet. Man drar undan sin kärlek och fryser ut motparten.
Alla dessa icke-möten är energiläckor i en tvåsamhet.

Inbyggd olikhet
En olikhet som försvårar kommunikationen är när kvinnans känslonivå möter mannens sak-nivå. Kvinnan uttrycker sina känslor och idéer i ord kring eventuella gula gardiner i vardagsrummet. Mannen åtgärdar — han åker till Ikea och köper dem. Hon blir besviken. Han likaså.
Kvinnans behov att dröja i en stämning före ett agerande kontra mannens behov av här-och-nu återspeglas även i parets sexuella samspel. Det är ju också en form av kommunikation om än ofta utan ord.
Fungerar inte kommunikation här upplever båda otillfredsställelse — han på grund av att han avvisas, hon på grund av att hon avvisar.
Denna olösta intressemotsättning föder olust där paret sedan kan gräla om allt — om allt annat. Eller så blir det ett tigande — man hittar inte ord.
När vi stressas — och det gör vi av motsättningar och konflikter — beter vi oss ofta primitivt. Omedvetet aktualiseras försvarsmekanismer från vår tidiga utveckling och vi beter oss som små barn. Ofta strider vi om rätt eller fel. Denna förenklade och svart-vita kamp är dömd att misslyckas eftersom båda ju så envetet hävdar att man själv har rätt, partnern fel. Vinnaren, det vill säga man själv, är utsedd. Likaså förloraren.
I mitt arbete som familjerådgivare har jag har aldrig hört par skrika åt varandra: "Du har rätt! Du talar sanning!" och verkligen mena det.
Vill man gräla någorlunda anständigt kommer man en bra bit på vägen genom att stryka ord som rätt och fel, sanning och lögn. Det är ord som polariserar, ord som driver oss från varandra.

Jag-budskap ger nya öppningar
Tänk om man kunde låta bli att säga "du" följt av en anklagelse utan i stället börja sin klagan med "jag" och berätta om sina egna behov.
"Jag är trött, jag grejar inte det här, jag behöver din hjälp" är mer verkningsfullt än att hävda att partnern är en idiot.
Användning av dessa så kallade jag-budskap brukar ge samtalet nya öppningar som kan vara oväntade och överraskande för båda.
En meningsmotsättning som inte leder någonvart behöver avbrytas och kanske fortsättas senare. Detta ger tid till eftertanke, till analys och reflexion. Att sova på saken är många gånger ett sätt att få rätta proportioner på grälets orsaker.
Ett gräl bör inte leda till kränkande påhopp och får inte heller urarta till fysisk misshandel. Paret kommer ofta med en beställning till familjerådgivaren. De vill ha hjälp och stöd att ändra på partnern så att hon/han passar deras behov. I stället blir
ett huvudtema att just se olikheterna, att hitta vägar att respektera och förhoppningsvis hantera oliktänkandet.
Man kan tycka om och älska varann även om den ene älskar blodpudding med söt lingonsylt, den andra stark sichuan mat. Men det försvårar onekligen matlagningen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om