Ali Reza Naghavi, 20, har fått uppehållstillstånd i Frankrike
”Jag är inte en person som vill leva illegalt. Jag vill vara fri. Jag vill vara en person som betalar skatt och bidrar till samhället. När jag fick avslag bestämde jag mig därför, med ett krossat hjärta, att lämna Sverige. Det var väldigt sorgligt och det gjorde ont. Men det var det enda alternativet.
Att stanna hade bara gjort saken värre.
Så jag åkte till Frankrike. Det var en fruktansvärd resa. Jag var väldigt rädd när jag passerade Danmark. Jag hade inga papper. Jag tänkte: "När som helst kommer polisen att gripa mig". Om de hade tagit mig hade jag blivit häktad och sedan skickats till Sverige. Där hade jag blivit inlåst igen i förvaret, innan jag skulle bli satt på ett plan till det "säkra fina landet Afghanistan".
För mig har det aldrig varit ett alternativ att frivilligt åka till Afghanistan. Jag har aldrig varit där. Jag är född på flykt.
Inte förrän jag satte min fot i Frankrike kunde jag andas ut.
Jag bodde i ett tält första månaden innan jag fick en lägenhet. Jag träffade många svenska afghaner. De hade studerat vård och omsorg och sådant. De var integrerade i det svenska samhället. Det var sorgligt att se dem i ett främmande land med ett främmande språk och system.
I september 2019 sökte jag asyl i Frankrike. Efter två månader fick jag tid för en första intervju. I Sverige fick jag vänta i två år. I januari i år fick jag uppehållstillstånd i Frankrike. Plötsligt förvandlades min status från att vara illegal till att vara legal. Nu siktar jag på att bli fransk medborgare år 2023.
Nu bor jag i södra Frankrike. Det är varmt och solen skiner. Jag har en bra magkänsla över det som händer. I september kom jag in på en känd filmskola i Paris och jag tror att jag kommer få en bra framtid här i Frankrike. Jag vill göra vad jag kan för att bidra till ett bättre samhälle.
När den här pandemin är över så ska jag åka och hälsa på mina vänner i Sverige. Jag ska hälsa på Bengt. Världens bästa gode man, förebild och person. Jag är så glad att jag har fått lära känna honom. Han hjälpte mig jättemycket.
Jag är verkligen glad att jag fick bo i Uppsala en fjärdedel av mitt liv. Denna kulturella, fina, gröna stad. Uppsala kommer alltid vara "forever my home".”
Amir, 20‚ lever som papperslös i Uppsala
”Jag kom till Sverige 27 november 2015, tre dagar för sent för att omfattas av gymnasielagen. Sedan 2018 har jag levt som papperslös. Jag är stressad hela tiden över att polisen ska ta mig. Jag har en ångest som hela tiden skrämmer mig. Speciellt när jag sover. Den gör att jag inte kan fokusera på mina studier och mina aktiviteter som jag borde.
Att det blev Sverige var inte något som jag hade planerat. Det bara blev så. Ju längre från mitt hemland desto säkrare.
Jag trodde att jag hade hamnat på ett bra ställe nu. Att all oro var slut, att jag inte behövde oroa mig för framtiden. Jag gick i skolan och allt. Men när jag fick avslaget så började allt om. Det blev bara värre och värre. Man vill inte leva kvar liksom, man orkar inte den pressen som finns.
Jag vill verkligen stanna här. Sen jag kom till Sverige har jag inte längre bara en familj. Jag har tre, fyra familjer som kämpar för mig och vill att jag ska vara här. De kanske inte är mina biologiska föräldrar men om man tänker att man en gång har förlorat sin familj, så har man inte valt det. Och just nu har jag en familj som jag inte vill lämna.
Allt blev inte som jag hade tänkt. Men trots att jag har mycket stress och psykisk ohälsa här så är det iallafall säkrare än i Afghanistan. Där exploderar bomber hela tiden, folk dör varje dag och ingen bryr sig om det.
Om jag fick drömma så vill jag inte vara en flykting längre. Helt ärligt. Jag vill ha en utbildning och ett vanligt liv bara. Långt bort från allt elände och stress. Det är bara det."
Amir heter egentligen något annat.
Mohammad Ali Ahmadi, 21, väntar på uppehållstillstånd, Göteborg
”Jag var 15, nästan 16 år, när jag flydde från Afghanistan. När vi kom till Iran möttes vi av soldater som ville att vi skulle vända, och samma sak hände när vi kom till Turkiet. Från Turkiet var jag tvungen att ta båt till Grekland. Det fick plats kanske sex personer i båten men vi var 40, och jag kunde inte simma. Det kom vatten in i båten och jag tänkte att om jag ramlar i dör jag.
I Sverige möttes vi av människor som tog emot oss. De gav oss mat och vi var jätteglada att de var så snälla. Sedan fick jag komma till Uppsala. Förutom allt kring Migrationsverket var det bra där. Jag träffade fina människor och fick flera nya familjer. Och jag började spela fotboll i Vaksala, och sedan i IFK Uppsala.
Sedan fick jag ett sista avslag på min asylansökan. ”Du kan inte stanna i Sverige”, sa de. Min hjärna funkade inte, jag hade mardrömmar och var så stressad. ”De kommer ta mig i morgon, i morgon ska jag utvisas”.
Men en vecka senare fick jag ett nytt brev från Migrationsverket. De skrev att jag tillhörde nya gymnasielagen och att jag inte behövde lämna Sverige. Så jag fick en chans till att stanna.
I juni tog jag studenten från Jälla och i september fick jag jobb som trädgårdsmästare i Göteborg efter att ha sökt många jobb. Det var mitt svenska nätverk som hjälpte mig och jag trivs mycket.
I dag har jag uppfyllt alla krav för att få stanna, jag har utbildning och fast jobb. Nu har jag ansökt om permanent uppehållstillstånd men jag är ändå rädd för vad Migrationsverket ska säga, att de ska säga att jag ändå inte får stanna. Från början var jag så säker på att jag skulle få stanna, men jag vågar inte lita på det längre.”
Ali Reza Sadeghy, 21, söker jobb för att få stanna i Sverige och Uppsala
"När jag fick avslag blev jag hemlös. Jag gav upp och slutade gå i skolan. Men sedan vände allting när jag fick uppehållstillstånd på grund av gymnasielagen. Så jag kom tillbaka till skolan, fick försörjningsstöd och började tänka positivt igen.
För fyra månader sedan avslutade jag en yrkesutbildning som lagerarbetare. Jag klarade det med bra betyg. Nu har jag till februari på mig att hitta en fast tjänst på två års tid, för att inte bli utvisad till Afghanistan.
Varje dag söker jag jobb. Jag har sökt upp mot fyrahundra jobb, har varit runt på företag, butiker och restauranger i både Enköping, Västerås och Uppsala. De flesta säger "Tack för din ansökan, tyvärr måste du söka vidare".
Min arbetsplats i Märsta vill att jag ska jobba varje dag. Chefen sa ”om du behöver pengar så kan du jobba när du vill”. I dag börjar jag klockan tre på eftermiddagen och jobbar fram till klockan sex på morgonen. Det finns mycket jobb som lagerarbetare nu. Efter jul så vet jag däremot inte vad som kommer att hända.
Jag har sökt jobb på Apotea. De vill att jag ska börja på måndag. Eftersom de inte kan erbjuda mig fast tjänst så kan jag inte tacka ja till dem.
Självklart är jag orolig, det här är mitt liv. Men jag tror att det kommer att lösa sig. Jag vet inte hur, men jag har en känsla som säger att du kommer hitta ett jobb, du kommer klara dig. Jag tänker inte åka till Frankrike, jag tänker stanna här i Uppsala. Här har jag mina vänner.
Men jag kan inte tänka längre fram än att jag hittar ett jobb. I framtiden kanske jag kan tänka ett steg längre. Jag vill leva vidare bara, ha en familj och ett vanligt liv."