Vi föds med behovet av att höra till en grupp. Det är en förutsättning för att må bra och fungera väl. Därför betyder kollegerna så mycket för oss. Vi väljer dem inte, men spenderar ungefär lika mycket av vår vakna tid med dem som vi gör med familj och vänner. Bra arbetskamrater ger stöd och gemenskap.
Ingela Thylefors är forskare på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och har skrivit böcker om arbetsplatsen psykologi. Hon ser en stor skillnad jämfört med förr och det är rörligheten på arbetsmarknaden. Numera är det få som får guldklocka för lång och trogen tjänst. Då bygger man inte heller upp de riktigt långvariga relationerna.
Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet, ser en annan förändring: en individualisering, med mer eget ansvar för att utforma sitt arbete. Då vill man bli sedd och synliggjord som individ. Hon talar om tidsanda och ideologi. Hela samhällsklimatet har förändrats mot mer individualisering, självständighet och självförverkligande. Idealet är att göra karriär.
Det gamla idealet att vara solidarisk och inte framhäva sig är inte framträdande längre.
– Det finns forskare, som Richard Sennet, som menar att i vissa branscher blir konsekvensen mer egoistiska människor som konkurrerar i stället för att stötta. Men det är inte mindre viktigt med socialt stöd för det, påpekar Annika Härenstam.
Störst betydelse tycks kollegerna ha när den sociala gemenskapen är den viktigaste motivationen på jobbet. Med en fin arbetsgemenskap står man lättare ut med dålig lön, tråkiga arbetsuppgifter och sämre utvecklingsmöjligheter.
Drivs man däremot av arbetsuppgifternas utmaning och viljan att bli skickligare spelar de mindre roll.
– Ju mer kvalificerade jobb, desto mindre vikt tycks arbetskamraterna ha, säger Ingela Thylefors.
Vissa drivs av karriärmotivet och då finns risken att både människor och arbetsuppgifter blir medel. Men vilken drivkraften än är, har kollegerna mycket stor betydelse för trivseln. Avigsidan är utfrysning och vuxenmobbning. Ingen trivs som inte känner sig accepterad eller kommer till sin rätt, påpekar Ingela Thylefors.
Man skulle kunna gissa att vi umgås mer privat med våra kolleger i dag jämfört med tidigare, med after work och många singelhushåll. Men det tror inte Annika Härenstam att vi gör, däremot att vi umgås på ett annat sätt. Förr var det vanligt med fackliga aktiviteter och studiecirklar kopplade till jobbet. Och på bruksorterna levde och arbetade folk ihop hela tiden.
Samtidigt som kollegerna starkt påverkar hur vi mår, betyder de ofta inte så mycket som personer. Tomrummet och saknaden efter en person som slutat brukar försvinna förvånansvärt snabbt.