Med glädje, iver och lust dansade skärvorna och splittret ut över hallgolvets stenplattor. Kvar stod min sambo och jag och skyllde på varandra.
Om jag hade varit lite mer vidskepligt lagd skulle jag säkert frenetiskt ha ritat korstecken över kroppen och ropat gällt om sju års olycka. Nu är jag inte det, men olyckan kom i alla fall. Så fort vi hade samlat oss – och börjat fundera på vart vi skulle föra den förbrukade spegeln – gjorde den det.
Vi listade våra möjliga utvägar. Vår första impuls – att föra resterna till en avfallsstation – kändes rimlig. Men vi hejdade oss illa kvickt. Vi har ju ingen bil, konstaterade vi, och att släpa ombord spegelschabraket på en buss skulle aldrig låta sig göras. Vi funderade vidare.
Bostadsrättsföreningens soprum för hushållsavfall? Uteslutet. De gröna containrarna som står typ 300 meter från där vi bor? Nej, de är ju bara till för papper, kartong, batterier och ... glas. Och speglar är ju gjorda av glas, eller hur? Ja, det är de!
Vi klädde på oss våra ytterkläder och så tog vi tag i varsin ända av den tunga träramen och började bära. När vi kom fram till containrarna släppte vi skuldmedvetet ner vår ex-spegel bakom dem och lade oss till med ett minspel som antydde att vi var av en lite enklare sort.
Några dagar senare kom min lillasyster och hennes sambo över till oss för att hjälpa till med att måla ett par väggar. När vi äntligen var klara slog det mig: De färgindränkta penslarna – vad skulle vi göra med dem?
Det visade sig att min lillasyster redan hade en påse med använda penslar i sitt källarförråd (vi saknar sådant). Efter lite övertalning gick hon med på att lagra också våra rigormortis-penslar där.
Vid situationer som dessa slår det mig hur omöjligt det i dagsläget är att hantera sitt avfall miljöriktigt. Om man inte råkar ha tillgång till ett miljövidrigt motorfordon, vill säga.
Visserligen kan händelserna ovan ses som en aning exceptionella. Men även i det moderna konsumtionssamhällets grå och högst ordinära vardag samlar vi på oss mängder av svårhanterligt material.
Det är pusselmöbelpaket som skyddas från stötar med mängder av frigolit – eller styrox, som vi med finskt pass säger. Det är elektronik som förbrukas som om vore den engångsartiklar. Det är kastruller, tvättställ och blomlådor som går sönder, samt kläder som slits ut. Och vad ska vi icke bilburna – vi miljövänliga kollektivtrafiksnyttjare – göra med allt detta?
Mitt budskap till alla ansvariga politiker är att det finns två alternativ om det här ska fungera. Det första är att försöka förmå företagen och medborgarna att sluta producera och konsumera "så himla mycket". Det andra är att inse att varje kvarter i Sveriges storstäder behöver ha en egen avfallsstation.
Jag tror på det senare.