– Nej vet du, jag klarar det inte. Jag går inte in dit. Det är ju där jag handlar varje dag.
UNT:s fotograf Sven-Olof Ahlgren suckar och skakar på huvudet.
Vi sitter i bilen utanför Ica Knuten, affären i byn. Att – återigen! – prata med Knutbybor om vad de tycker om att Knutby – återigen! – är i rampljuset känns sådär. Men för Sven-Olof är det värre: han är själv Knutbybo. Kvällen innan intervjuades han i Rapport om hur påfrestande det var att mediecirkusen åter är igång.
Och nu är han själv här för att göra ett reportage.
Den där kyliga januarinatten 2004 var han den första och enda fotografen på plats vid villorna där mordet och mordförsöket ägde rum – en knapp kilometer från hans eget hem. Just Ica Knuten blev centrum för den medieinvasion som sedan drabbade byn. Journalister inte bara från Sverige, utan även bland annat Norge, Kanada och Tyskland, häckade här i veckor.
– Traumat efter det finns kvar, konstaterar Sven-Olof.
Ja, att belägringen satte starka avtryck märks bland de vi träffar ute på byns gator denna soliga förmiddag.
– Det var hemskt! Så fort man klev av bussen stod journalisterna där och ville prata. Varför skulle hela Knutby dras med? Jag var inte med i församlingen. Och inte var jag rädd heller för att överfallas av någon pastor om jag gick själv i skogen, säger en kvinna som vi möter i ett av samhällets bostadsområden.
Hon skakar på huvudet.
– Så fort du säger att du bor i Knutby ska folk dra upp det där. Nån gång får det väl ändå vara slut. Ni måste väl inte åka hit?
I nästa stund skrattar hon till och låter lite vänligare.
– Det är ju synd om er också som måste dra i allt det här igen.
Sven-Olof ser lidande ut och nickar. Kvinnan stegar vidare. Hon vill inte vara med i tidningen med namn och bild. Ingen annan heller för den delen.
– Jag är så jävla less på allt det där. Alla ville prata med oss och alla verkade tro att vi var med i församlingen bara för att vi bor här, säger en man.
Han suckar.
– Åkte man på cup och folk såg att det stod Knutby IF på jackan ville de inte åka samma hiss som en.
Men församlingsmedlemmarna var och är det absolut inget fel på, framhåller flera som vi pratar med. De omkring 100 medlemmarna var en del av samhället: de jobbade på skolan och i äldreomsorgen, var grannar med övriga Knutbybor. Nu har många flyttat härifrån, men några bor kvar.
– Jag känner flera av dem. De är hur gulliga som helst, berättar en kvinna.
Så länge de var med i församlingen förnekade de att något var fel, säger hon. Men när de lämnade den kom sanningen fram.
– De har berättat hur de blev tvingade att lyda. En del tvingades jobba på nätterna för församlingen trots att de hade vanliga jobb på dagarna. De blev hjärntvättade. Flera mår jättedåligt i dag.
Den pågående rättegången mot tre av församlingens forna pastorer tycks inte väcka något större intresse hos Knutbyborna. Flera deklarerar att de inte orkar följa den. Men en kvinna som är ute med en sprallig liten hund tycker att rättegången är intressant.
– Jag vill veta vad som egentligen hände de som var med. De verkade ju lyckliga ... kramades i affären och så där, säger hon medan hon försöker få styrsel på kopplet.
I bilen på väg tillbaka till redaktionen säger jag ironiskt till Sven-Olof att byn i alla fall blev känd. Han frustar till bakom ratten.
– Ja, men på fel sätt. Det är vi, Malexander och Åmsele. Men medan man tycker synd om de som bor i Malexander och Åmsele skrattar man åt oss.