Klippdockor i ett gåtfullt livsdrama

Det är sobert och sparsmakat i Liljevalchs sexton salar just nu. Långt från brokig Ikeautställning och folklig Vårsalong.
Smalt, raffinerat, spatiöst, med långa avstånd mellan till sitt yttre format små målningar. Mycket tom vägg, nödvändigt pausutrymme för den betraktare som verkligen vill ta del av den berättelse som gestaltas i målningarna.
Alltför subtilt? Egentligen inte, bara ett annat, i dag inte särskilt vanligt sätt att formulera sig.

För besökaren gäller det att ställa om, inrikta sig på att lyssna, vänta, utnyttja tystnadens hela potential, den som får stort utrymme i den här utställningen. Att ställa in en annan våglängd än den för dagen trendiga. Att stilla sig med alla sinnen öppna.
Konstnären som nu på Konsthallschefen Måsten Castenfors enträgna uppmaning gått med på en stor separatutställning heter Rita Lundqvist, en rar ört i den samtida svenska konstfloran, en målare med ett trofast förhållningssätt till sitt eget språk och sin självvalda originalitet. Visst kan man tycka sig hitta referenser och valfrändskaper, men egentligen är sådant överflödigt att nämna när man närmar sig Rita Lundqvists berättelse om Flickan, Pojken, Människan och den tidlösa värld som är deras. Ett existentiellt tema är det tveklöst frågan om, kanske rent av ett uttalat religiöst?

Rita Lundqvist är född i Skåne 1953 och utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Gestalterna i hennes tablåliknande målningar, flickor mest, är ställda i miljöer utan några identifikationsmöjligheter, ett slags tidlösa tomrum som inte kan läsas annat är som existentiella tillstånd.  Det finns ett konceptuellt släktskap mellan Lundqvists målningar och den 15 år yngre konstnären Yngve Rådbergs verk. Också han arbetar med små mänskliga gestalter ställda i skilda situationer och relationer.  Men medan Rådbergs figurer oftast är inbegripna i inbördes, ofta gåtfulla relationer, är Lundqvists snarast solitärer som av någon anledning placerats på samma yta, mestadels helt utan interaktion.

Rita Lundqvist avstår dessutom helt från perspektiv och psykologi; själv säger hon att hon inte ägnar sitt måleri åt någon berättelse, ett påstående som tveklöst motsägs av bildernas rika narrativa innehåll. Hon väljer oftast och med åren alltmer uttalat ett plant förhållningssätt till den tvådimensionella bilden. Stundtals kan hennes gestalter, klädda i neutrala 40- 50-talskläder, tyckas bära klassiska egyptiska drag, framställda som de är helt frontalt. Som klippdockor i ett gåtfullt livsdrama omges de av en osynlig aura av mystik, mitt i den sakliga redovisningen av motiven.

Titlarna fokuserar huvudsakligen på det rent visuella och där oftast till synes ovidkommande detaljer som färgen på flickornas kappor, handskar, eller ?rekvisita? som lådor, korgar, lakan eller hatt. Det titlarna namnger återfinns i bilderna, men vad dessa egentligen handlar om är något helt annat och mycket svårare att namnge. Vad är det för ett egendomligt litet helgon med strålande gloria som fickan håller stelt i sina armar i målningen Helgon?  Ett barn, en gammal kvinna? Rollerna är glidande, osäkra. Vad betyder det nakna lilla barnet, lagt på en låda och iakttaget av två kvinnor i målningen Fullmåne? Hur kommer det sig att hela bilden är mörk och färglös när motivet benämns Solnedgång? Och varför har Jesus blivit en sladdrig trasdocka, i flickornas händer?
Sådana frågor kan man ställa sig inför så gott som varje målning av Rita Lundqvist, frågor som inte får några svar men som gör betraktaren till medskapande aktör i det kammarspel som iscensätts i måleriet.

Utställningen sträcker sig från 80-talets betydligt mindre sparsmakade måleri fram till dagens alltmer reducerade, subtila teckenspråk. Till detta lyckade utställningskoncept har dessutom en katalog bestående av huvudsakligen bilder producerats, en publikation som i sig rymmer hela utställningen och därmed bevarar den långt efter utställningstidens slut.