Ingrid Hovstadius, 57 och Monica Johansson Strandell, 59, kallar klimakteriet ”den tredje åldern”. De tycker att det låter bättre. Nu behöver de inte vara lika förståndiga och ansvarstagande som när barnen var små. De slipper köpa tamponger, kan ha vita byxor och tycker att livet på många sätt är enklare nu.
Välkommen till klimakteriekärringarna! säger Ingrid Hovstadius och skrattar. Stämningen är uppsluppen och otvungen när hon och väninnan Monica Johansson Strandell träffas för att prata om hur det var för dem att komma i klimakteriet och det blir mycket snack om fördelarna. Ja, du läste rätt. Det bästa med klimakteriet alltså. För även om det finns kvinnor som upplever övergångsåldern som en plåga, är denna period långt ifrån lika för alla. De har känt varandra länge. Ända sedan deras nu vuxna barn var små. De har med andra ord följt varandra genom många olika faser i livet. Luften andas energi, diskussionen är redan i gång innan vi hunnit sätta oss, båda har mycket att berätta om en tid i livet som de accepterat och ser från den ljusa sidan. Ingrid Hovstadius är verksamhetsledare på Friskis Svettis och har åtta barn och fyra barnbarn. Monica Johansson Strandell är flygvärdinna på SAS och har fem barn. De bor fortfarande kvar i samma bostadsområde sedan 80-talet. Även om de inte träffas lika ofta som under dagis- och skoltiden, är de vänner som kan sätta i gång samtalet där de sist slutade.
– Och klimakteriet är inget vi hymlar om. När vi stöter på varandra i olika sammanhang kommer in på det. Vi kan skämta om det, det är mycket skoj och lite allvar, förklarar Ingrid Hovstadius.
Hon hade sin sista mens på sin 50-årsdag, då var hon i Thailand med familjen och semestrade. Det var den 26 december 2004, dagen då tsunamin inträffade. Efter födelsedagen, sa det ”poff”, som hon beskriver det. Mensen försvann över en natt, inga fler blödningar varje månad, vilket hon tyckte var ganska skönt. Men samtidigt kom insikten om att hon inte skulle få fler barn. Det rörde upp en del känslor. Hon tänkte att livet tagit en ny, oåterkallerlig vändning.
– Det kändes sorgligt på något sätt, för jag var plötsligt passé när det gäller barnafödande. I samma veva berättade min äldsta dotter att hon skulle få sitt första barn. Jag var förstås jätteglad men tänkte samtidigt att ”nu är det dags för nästa generation att ta över”. ”Nu är det mormorsåldern som gäller.”
Monica Johansson Strandell upplevde något annat. Att inte vara fertil längre, det var inget hon fäste sig vid. Nu kunde hon bära vita byxor och behövde inte vara rädd för läckage.
– Nej, det kändes inget konstigt alls. Jag har fött fem barn och känner mig tillfreds med det.
Hur föreställde ni er att klimakteriet skulle bli?
– Man hade hört om det negativa, att man svettas på natten och om humörsvängningar. Men jag måste säga att det inte var så illa. Utom det här att man blir varm och kall om vartannat. Ens inre termostat åker berg- och dalbana, förklarar Monica Johansson Strandell.
Hon tyckte att det var jobbigt med vallningar och svettningar i början. Men nu har hon lärt sig att klä sig lager på lager.
– Jag är normalt sett en frusen person, i början var det bra att kroppstemperaturen åkte upp. Men sen blev det för mycket. Kofta är numera mitt bästa klädesplagg, den kan jag ta av och på som jag vill, säger hon.
Sen kommer hon på en sak till. Under sina arbetspass när hon står bredvid cockpiten och ska ta emot nya passagerare, då kan vallningarna komma som en blixt från klar himmel.
– Just då är det jobbigt. Jag tänker: Varför just nu! Men lika fort som det kommer, lika fort går det över.
Ingrid Hovstadius menar att det finns en massa föreställningar, myter och fördomar kring klimakteriet. När hon var yngre och hörde ordet såg hon en sur och bitsk kärring framför sig, för det är den bilden som förmedlades i samhället. Att det är besvärligt med övergångsåldern vill hon inte hålla med om. Hon har inte märkt av någon större hormonomställning och mår lika bra som tidigare.
– Jag tror mycket handlar om inställning. Om man föreställer sig att det ska bli på ett visst sätt, blir det oftast så. Om jag tänker att detta är en del av livet, då tror jag inte att det blir så jobbigt, säger hon och fortsätter:
– Sen tror jag också att det hänger ihop med hur man har det i övrigt i livet, med familj, vänner, intressen och sysselsättning. Har man det bra och njuter av tillvaron, kommer man nog inte bry sig så mycket om de småkrämpor som klimakteriet kan orsaka, säger Ingrid Hovstadius.
Monica Johansson Strandell kommer på en annan sak. Varför är det så mycket fokus i media och reklam på kvinnors åldrande?
– Män kommer undan lättare, säger hon skämtsamt och fortsätter i en allvarligare ton.
– Kvinnors åldrande problematiseras. Men har du hört om manligt klimakterium? De måste ju också påverkas av sina hormoner. Sen tror jag också att kvinnor vågar prata om den kroppliga omställningen på ett annat sätt. Män slipper allt prat om klimakteriet för de är inte vana att diskutera sina besvär.
Kroppen och själen byter tempo mitt i livet. Och det är nu som man kan tillåta sig att njuta mer av tillvaron, menar Ingrid.
– Man behöver inte vara så vuxen och förståndig som när barnen var yngre. Då skulle man vara en bra mamma till varje pris. Jag vågar mer i dag, säger hon.
Monica tillägger:
– En del hävdar att kvinnor går in i osynligheten. När man inte är fertil längre, har man blommat ut. Men är det verkligen så? Visserligen är det tragiskt med den ungdomsfixering vi har i samhället. Men jag tror snarare att vi kvinnor är mogna och starka i den här åldern. Och det är detta som kan skrämma bort en del karlar.
Ingrid Hovstadius leder in samtalet på ett nytt spår. Det hänger i hop med övergångsåldern på sitt sätt.
– Man går ju mot en period då man levt mer än hälften av sitt liv. Att det är nedförsbacke nu går inte att komma ifrån. Man har fler vänner som blir allvarligt sjuka och går bort för tidigt. Jag har blivit mer ödmjuk inför livet, konstaterar hon.
– Ja, vad är alternativet? tillägger Monica.
Då tycker hon att det är bättre att leva i acceptans med att åren går. Klimakteriet är ingen sjukdom.