I den kommunistiska begreppsapparaten spelar uttrycket ”det klasslösa samhället” en central roll. Men i alla länder där kommunistiska partier haft makten har klassklyftorna blivit större och djupare än i länder med marknadsekonomi och demokratisk reformpolitik. När den politiska eliten försökte styra hela ekonomin, förbjöd fack och fria folkrörelser och upphävde mekanismerna för kontroll och maktväxling cementerades en ny klasstruktur, som också blev ärftlig genom det system av privilegier och positioner som kallades Nomenklatura.
Detta betyder inte att ”det klasslösa samhället” i stället skulle uppnås i en demokratisk marknadsekonomi. Begreppet är utopiskt av det enkla skälet att skillnader mellan människor alltid återuppstår trots alla ansträngningar vi kan göra för att avskaffa dem. Vill man bekämpa klassklyftor så måste man först och främst förstå att det handlar om ett arbete som aldrig blir avslutat.
Det är ett missförstånd att begrepp som klass och klassanalys måste vara marxistiska. Att liberalismen handlar om att respektera människan som individ betyder inte att liberaler kan göra sig blinda för de krafter som hindrar individen att komma till sin rätt eller för att dessa krafter ofta verkar på ett systematiskt sätt till fördel för vissa och till nackdel för andra.
Däremot kan liberaler undvika de förenklingar som följer av den marxistiska klassanalysens låsning till ägande av produktionsmedel. Egna livschanser – liksom någras möjlighet att utöva makt över andra – handlar om mycket mer än bara pengar och ekonomi.
I en rapport från Landsorganisationen visas tydligt hur klass och kön avgör förmåner av olika slag i arbetslivet. Vissa är antagligen svåra att eliminera – till exempel att friheten att själv avgöra vad man ska göra nästa timme vanligen är större för tjänstemän än för arbetare. Men andra kan inte förklaras med hänvisning till olika yrkens skilda förutsättningar – både viktiga saker som tillgång till vidareutbildning och mer ”marginella” förmåner som att bjudas på kaffe i jobbet av sin arbetsgivare. Mycket slående är den kombination av klass- och könsfaktorer som gör att 34 procent av kvinnliga arbetare inte kan ta fem minuters paus utan att be om lov eller kalla på ersättare, medan samma siffra för manliga arbetare är 12 procent och för manliga tjänstemän endast 5.
En annan LO-rapport visar att färre arbetare än tidigare har gjort en semesterresa eller har tillgång till fritidshus. Att frågan har en klassdimension är svårt att förneka.
Att fördela allt lika är varken möjligt eller önskvärt. Inte heller är det alltid fördelningen av ekonomiska resurser som är viktigast. Fattigdom och utanförskap handlar också om självuppfattning och om tillgång till kulturellt kapital som ger människor möjlighet att ta kontroll över mer av sitt eget liv och få tillgång till viktiga arenor i samhället. Att göra detta kapital tillgängligt för många fler var en av tidiga arbetarrörelsens stora insatser i svensk historia, med stöd av liberala krafter och i samverkan med andra folkrörelser.
Människor måste få lyckas och arbete och ansvarstagande ska belönas. Därför kan man inte kräva exakt likhet i utfall. Men vi får aldrig glömma att det finns strukturer i samhället som hindrar människor att utvecklas – och inte heller att varje människa är mycket mer än bara en medlem av en viss social, kulturell eller annan kategori. Klassklyftor finns och de motverkas genom demokratiskt reformarbete i ett fritt samhälle.