En pålitlig vårtradition är att Uppsala Gitarrfestival ordnar en separat konsert med någon av de riktiga gitarrlegenderna. Denna gång blev det jazzfusionmästaren John McLaughlin, i sällskap med sin grupp The 4th Dimension. McLaughlin har en förmåga att lyfta fram subtila detaljer i komplexa arrangemang och få dem att kännas alldeles självklara. Hans färgstarka klangrikedom, hans fingrar som rör sig med en förbluffande snabbhet över gitarrhalsen och, inte minst, hans smakfulla nyttjande av svajarmen förhöjde många kompositioner. Det drömska och det symfoniska hade sin givna plats bredvid det tungt jazzrockiga och flyhänt bluesiga.
Musikerna i McLaughlins grupp fick gott om tillfällen till soloinsatser; många gånger klev huvudpersonen själv bort från sin plats längst fram för att lyssna på deras insatser. Särskilt basisten Etienne M?Bappe tillförde en rytmik som rymde både traditionell afrikansk musik och samtida västerländsk.
Även klaviaturisten Gary Husbands reflektiva soloinsatser var skimrande vackra. Ett oväntat inslag var hans egen komposition Sulley, med sin blandning av discoaktiga syntar och hårdrockiga elgitarr i grunden. Den visade upp en annan sida av både McLaughlin och Husband och konserten fick en djupare lyster.
Bitvis blev det dock aningen för mycket onödig ekvilibrism. När Husband bytte till trummor och han och trummisen Mark Mondesir lät sina instrument föra ett växelvis musikaliskt samtal var det underhållande första gången, men bara segt och utdraget andra. Dessa trumsolon kändes tämligen överskattade och stal bara tid från mäster själv.Som bäst var konserten när McLaughlin drog ner tempot och endast ackompanjerades av Husbands piano. I de stunderna trädde det lyriska melodisinnet fram och även tystnaden i musiken bidrog till atmosfär och stämning.