Jag tänker inte inleda med några urholkade haranger om att självupplevd smärta minsann är en förutsättning för att återskapa känslan artistiskt. Den totalt fiktiva kan vara minst lika drabbande. Men å andra sidan, det skadar onekligen inte med lite skit i bagaget. För går man och ser Henric de la Cour live efter att också ha tagit del av Jacob Frössens hudnära dokumentärporträtt om den kultförklarade popsyntharen från 2013, där Henrics oavbrutna kamp sedan barnsben med sjukdomen cystisk fibros blottläggs, är det svårt att inte uppfatta att ”trovärdigheten” förhöjs även framträdandemässigt.
Den före detta ledande kraften i nuförtiden insomnade Yvonne och Strip Music trakterar UKK:s b-scen iförd en nerblodad Musse Pigg-tröja, ömsom likt "ett skrämt rådjur som borde släppa kontrollen" (som en kritikerkollega av det finurligare slaget beskrev det hela), ömsom med påfallande säker svansföring. En kontrasterande natur som känns passande i förhållande till sound och lyrik som flaxar mellan bottenlös alienation och euforiska toppar. Den tjocka rökridå som anlagts i lokalen gifter sig föredömligt med 39-åringens elektroniskt drivande hyllningar av mörkrets poetiska skiftningar. Återigen bekräftas att Cour gjort sin bästa musik först på äldre dar via två helgjutna soloalbum. Framförallt de spår som hämtas ifrån förra årets ”Mandrills” fungerar som popsynthgodis av den högre skolan i afton.
”Det är väl Kites fel förstås att ni är så många”, säger Cour resignerat innan han piper iväg ut i foajén för att kränga lite merch. Ja, hur man än vrider och vänder på det så spelar Eskilstunasonen andrafiolen ikväll. Ryktet som florerar i indie-Sverige, som förkunnar att Kites liveshow tillhör bland det spetsigaste man kan bevittna, är svårt att mäta sig med. Den rosade duon har egentligen aldrig släppt någon regelrätt fullängdare, utan har nöjt sig med att släppa en ny EP årligen sedan 2008.
Christian Bergs och Nicklas Stenemos känsla för detaljer är oerhört respektingivande. Ta bara en sådan sak som alla de projektioner som skräddarsytts speciellt för att spegla varje liten nyansförändring i det breda musikaliska uttrycket. Små suggestiva mästerverk som bidrar med en helhet som grupper av Kites storlek normalt bara kan drömma om. Fast Kite är ju som sagt ingen normal electrokonstellation. Lovorden innehåller inte en promille av överilad upphetsning. Hantverket i exempelvis ”Wishfull Summer Night” och ”I Can’t Stand” (med Cour bakom mickstativet) borde ingå i masterutbildningar för musikproduktion.