– Mitt barn är hungrigt. Får jag amma honom?
Med tvång stoppar den unga Amina in bröstvårtan i munnen på barnet, som egentligen inte alls behöver mat. Men begäran om att få amma ger tillfälle till en sista kontakt. Alldeles strax ska sonen tas ifrån henne och lämnas till ett barnhem. Kvinnan utstrålar ett förunderligt lugn och det är först när bilen för bort hennes lille son som hon bryter ihop.
Scenen återges av läkaren Nemam Ghafouri medan hon visar bilder på sin laptop. När vi möts har hon nyligen kommit tillbaka hem till lägenheten i Märsta efter fem veckors intensivt hjälparbete bland flyktingar i irakiska och syriska Kurdistan.
Med en IS-anhängare till far är Aminas barn enligt irakisk lag muslim och därför inte accepterad av hennes yazidiska familj i flyktinglägret Bajed Kandala. Det är inte första gången hon blir fråntagen ett barn. Senast det hände hade hon för andra gången tvångsgifts med en IS-man, som inte ville ta sig an den tidigare makens barn.
Amina är en av 20 yazidiska unga kvinnor och barn som under fem år hållits som slavar i IS-familjer, men nu i oktober lycktas ta sig ut ur flytktinglägret Al-Hol, där en stor del av IS-anhängarna hålls fångna.
Neman Ghafouri skrollar igenom några av de fritagna kvinnornas Whatsapp-flöden.
– När de lägger ut hjärtan och bilder på barn vet jag att de mår dåligt och jag svarar när de ringer, även när jag egentligen inte har tid.
Hon tillbringar större delen av sin tid mitt i de krigshändelser vi då och då möter genom mediernas förstasidor. I fem års tid har Nemam Ghafouris obetalda arbete i flyktinglägren pågått, mestadels i irakiska Bajed Kandala, där 12 000 flyktingar lever några mil från den syriska gränsen. För att organisera arbetet startade hon den ideella organisationen Joint help for Kurdistan, som byggt upp en klinik på plats. Utöver sjukvård och akut hjälp med mat och kläder driver organisationen två tjejfotbollslag, ett kvinnocenter och skolundervisning. Teamet består av flyktingar från lägret, men de tar även emot volontärer från hela världen som ordnar kurser i ämnen som fotografi och måleri.
Hennes senaste vistelse i området har präglats av den akuta krisen efter Turkiets offensiv i nordöstra Syrien.
– Efter att IS lämnat området hade flyktingarna återvänt hem, börjat odla grönsaker och tvätta bort sotet från krigets ruiner. Insatserna från kurdiska styrkor var avgörande för att bekämpa IS. Varför ska folket nu behöva straffas genom Erdogans bomber?
Hon berättar hur människor springande lämnade allt de åter lyckats bygga upp när den turkiska militären kom.
– Här i Sverige orkar man inte ta in ännu en händelse i kriget, men det finns inga ord för att beskriva uppgivenheten på plats.
Från en skål på soffbordet bjuder hon på små pirogliknande bakverk fyllda med sesamfrön, en gåva från yazidiska IS-överlevare. Nemam Ghafouri drömmer om en värld där vi ser båda könen som människor.
– Alla samhällen är mansstyrda och lagarna skapade av män. Här i Sverige tänker både män och kvinnor omedvetet att den våldtagna kvinnan har en skuld, att hon hade fel klädsel eller inte skulle gått ut så sent. Samma mentalitet ligger bakom att kvinnor alltid drabbas hårdast i krig, menar hon.
Tillvaron i flyktinglägren frestar på och efter de senaste veckornas arbete är Nemam Ghafouri slutkörd mentalt.
– En vän till mig städade här inför att jag skulle komma hem. Jag bad henne leta noga efter hjärnceller och skicka ner dem till mig i lägret om hon skulle hitta några.
En nyckel till förändring menar hon är att förhindra att religiösa företrädare och affärsmän blir politiska ledare.
– Vi ser problemen med religiösa ledare i Mellanöstern och nu pågår ett folkmord på grund av Trumps affärsrelation med Erdogan, anser hon.
I ett kurdiskt rehab-center för IS-barn fick Nemam Ghafouri under den senaste vistelsen i Syrien bevittna sina hittills starkaste bilder av medmänsklighet.
– Jag tänker särskilt på mötet med två pojkar, barn till IS-anhängare från Ankara. Trots allt IS gjort mot kurderna och samtidigt som de två barnens landsmän bombade runtomkring fick de en underbar vård och rehabilitering av centrets kurdiska personal. Kvinnorna kunde se bortom allt det och agera utifrån att de med störst behov måste få hjälp.
Nu oroar sig Nemam Ghafouri över sin egen återhämtning. Hon har varit hemma i mindre än två dygn, men redan hunnit med en träff i riksdagen om den politiska situationen i Syrien. Dagen efter intervjun tar hon emot priset som Årets medmänniska från Miljöpartiet i Sigtuna kommun, följt av fem dagar på läkarstämma i Finland.
– När jag vaknar flera gånger på natten och inte vet var jag är eller vad jag ska göra behöver jag vara ensam och helt stänga av i några dagar. Jag säger ju till andra att gå och inte springa. Då är det viktigt för mig att själv implementera det.
Problemet är att det inte finns tid att falla ner i tröttheten. Det tar nämligen flera dagar att komma upp igen. Normalt krävs tre dygns sömn efter varje resa till krigszonen, men nu tvingar hon sig fortsätta marschera. Hon behövs till en akut insats för att hjälpa yazidiska kvinnor som levt som sexslavar i IS-familjer. Det kan även sätta stopp för planerna på de vanliga två veckornas jobb som stafettläkare, tänkta att finansiera hennes insatser för terrorns offer.
Lite motvilligt öppnar Nemam Ghafouri dörren till det hon kallar ”flyktinglägerrummet”. Hon vill helst inte visa upp stöket där inne. Efter bara två nätter hemma har det längs ena väggen redan byggts upp en ansenlig samling väskor, lådor och påsar fyllda med varma kläder för vintern, sjukhusmaterial, blöjor och barnskor.
– Det är gåvor från vänner och kollegor. Austrian Airlines brukar låta mig ta med extra väskor för att allt ska komma med.
”Doktorn som tigger”, kallar hon sig själv. Att arbetskamraterna inte ska behöva dras med henne mer än en vecka är en av anledningarna till att hon ständigt försöker byta ställe under veckorna som stafettläkare i Sverige och Norge.
Tillbaka i soffan berättar Nemam Ghafouri något förvånande.
– Jag klarar inte av förlossningar och nyfödda barn. För att bli godkänd på läkarutbildningen krävdes en psykolog som kunde visa att det inte var något fel på mig. Jag är så glad för valet att inte ha egna barn.
Hon brister ut i ett långt skratt och drar av sig den gröna sjalen från huvudet.
– Alltså seriöst, att engagera mig i barnhem och flyktingläger gör jag gärna. 4700 barn kallar mig mamma i Bajed Kandala, men jag kan inte tänka mig att ha några egna.
Läkaren Nemam Ghafouris insats som medmänniska fångades av en av lägrets flickor som tycker om att be vid solnedgången.
– Hon sa ”Du doktor är som berget solen försvinner bakom”. Det var ett erkännande för mig. Jag finns där för människorna i lägret men märks inte alltid och begär inget av dem. Det tror jag skapar en trygghet de saknar resten av dygnets timmar, som gör att de vågar dela sina värsta tankar.