Kina är ingen marknadsekonomi
Sådana finns nämligen inte. Marknadsekonomins långsiktiga fördel jämfört med alla kända alternativ är att dess mekanismer underlättar anpassning och förändring. Risken att något går riktigt galet är mindre i en fungerande marknadsekonomi än i varje centralplanerat ekonomiskt system.
Men här gäller det att vara noga med orden. Kapitalism betyder enligt Nationalencyklopedins definition att kapitalet och företagen i huvudsak ägs av aktörer som är fristående från staten - privatpersoner, banker, fonder eller andra företag - och att besluten om produktion, priser och annat styrs av marknadens samspel mellan producenter och konsumenter. Så kan också i stora drag det ekonomiska systemet i länder som Sverige (och givetvis också USA) beskrivas.
Men den ofta outtalade förutsättningen är att marknaden fungerar i ett samhälle som präglas av öppenhet, frihet och rörlighet också i andra avseenden. Kina påstås numera ha ett kapitalistiskt ekonomiskt system, samtidigt som kommunistpartiet alltjämt kontrollerar samhällslivet i övrigt. Att ordet kapitalism kan användas går att begripa, men hur är det med ordet marknadsekonomi?
Låt oss ta den kinesiska mjölkskandalen som utgångspunkt. Kinesiska mejeriprodukter har visat sig innehålla farliga halter av ämnet melamin, som blandats i modersmjölksersättning för att ge ett oriktigt intryck av hög proteinhalt. Enligt FN:s livsmedelsorgan FAO hade i slutet av september över 54 000 kinesiska barn uppsökt sjukvård sedan de konsumerat modersmjölksersättning som innehållit melamin. Nästan 12 900 av dessa vårdades på sjukhus. Flera barn hade dött.
Vem eller vilka som äger de kinesiska mejeriföretag som gjort sig skyldiga till detta är oklart, och inte heller det viktigaste. De kan ha varit privatägda, kooperativa eller statliga. Det viktiga är att de inte verkat under något som kan kallas för normala marknadsvillkor eller i ett samhälle som präglats av öppenhet.
En marknad kännetecknas av ett växelspel mellan utbud och efterfrågan. Det räcker inte med att företagen bjuder ut vissa varor, det måste också finnas någon som vill köpa. Och köpbeslut bör grundas på så god kunskap som möjligt om de alternativ som existerar.
Redan med detta konstaterande inser man att "marknaden" i Kina knappast är någon riktig marknad. Det finns inga fria konsumentorganisationer som kan varna för dåliga produkter. Det finns ingen fri press som kan testa det som produceras och slå larm om någon produkt är farlig. Det finns naturligtvis en statlig hälsovårdsmyndighet, men i ett samhälle som präglas av ofrihet ska man inte vänta sig att denna säger ifrån eller ens genomför tester som kan avslöja om någon produkt är farlig. Därför finns inte heller något tryck från konsumenternas sida mot företagen av erbjuda bra och riskfria varor. Tvärtom har företagen kunnat räkna med att få också farliga produkter sålda eftersom ingen information om riskerna kunnat nå konsumenterna.
Taiwans hälsominister avgick den 25 september eftersom de farliga kinesiska produkterna fått säljas också där. Taiwan är till skillnad från Folkrepubliken Kina en demokrati med konkurrerande partier, fri press och ett livaktigt civilt samhälle. Skillnaden mellan de två kinesiska staterna kan beskrivas som politisk, men blir också ekonomisk eftersom ofriheten i folkrepubliken också leder till att viktiga delar av marknadsmekanismerna sätts ur spel.
Kombinationen av fri företagsamhet, fri handel, fria fackföreningar, fria folkrörelser, fri debatt och fria val är inte en sämre samhällsmodell efter finanskrisen än före den.
Så jobbar vi med nyheter