Men presidentvalet 2008 blev en katastrof. Den sittande presidenten, Mwai Kibaki, proklamerades som segrare trots grova oegentligheter. I ett chockerande våldsutbrott dödades 1300 människor. Våldsorgien slutade till sist med ett avtal om en nationell samlingsregering och en ny författning.
I år har våldet varit begränsat. Få vill uppleva en repris på katastrofen 2008. Men för att undvika detta tycks både valets förlorare, oberoende medborgargrupper och Kenyas västliga samarbetspartners vara tvungna att acceptera sådant som egentligen inte borde accepteras i något land.
Både röstningen och rösträkningen hade så stora brister att ingen kan veta hur korrekt det officiella resultatet är – obetydligt mer än 50 procent i presidentvalet för Uhuru Kenyatta mot den sittande premiärministern Raila Odinga. Det är lätt att misstänka att det officiella resultatet snickrades till i ett försök att förhindra en andra valomgång som skulle ha kunnat utlösa det storskaliga våld som hittills uteblivit. Odinga har sagt att han ska överklaga – men risken för våld talar mot att resultatet kommer att ogiltigförklaras.
Men det är värre än så. Kenyatta står åtalad inför den Internationella Brottmålsdomstolen, ICC , för brott mot mänskligheten. Han anses ha uppmuntrat till våldsutbrottet 2008. Detsamma gäller hans vicepresidentkandidat William Ruto. Kenyatta har sitt stöd i folkgruppen kikuyu, medan Rutos bas finns hos kalenjinfolket. Alliansen mellan de två tidigare dödsfienderna förklarar troligen valsegern.
Både Kenyatta och Ruto hävdar att de är oskyldiga. I så fall borde de inte ha några problem att samarbeta med ICC. Men risken är stor att de vägrar, väl medvetna om att risken för sanktioner mot Kenya är liten.
Kenya behöver en demokratisk politisk kultur och politiker med andra mål än bara att själva få sitta vid makten.