Året är 1994. Den kalla marssolen lyser in genom fönstren på Nedre Slottsgatan 8 där hantverkare målar väggarna i pastellfärger. Lotta Misgeld går runt i det nyköpta huset och undrar hur det egentligen ska gå. Bara femton elever har hittills sökt till den fristående grundskolan Katarinaskolan som hon och ett gäng andra kristna, katoliker och ortodoxa, alla med bakgrund i skolvärlden, startar till hösten.
Kanske är stan inte mogen, tänker hon. Det är två år sedan friskolor blev tillåtna, och fortfarande är de ett udda fenomen i Uppsala. Med något enstaka undantag är det kommunala grund- och gymnasieskolor för hela slanten.
Men i juni kan Lotta Misgeld andas ut. Plötsligt drösar anmälningarna in – från familjer som ingen egentligen hade anat.
– Politikerna trodde att vi skulle bli en liten nischskola för elever från katolskt ortodoxa länder. Men de som först kastade sig över oss var medvetna akademikerfamiljer som var missnöjda med den kommunala skolan, säger hon.
Hennes drivkraft att starta en friskola grundade sig i samma missnöje. I drygt tio år hade hon jobbat i skolvärlden och tyckte det var för långt mellan de som faktiskt är på skolan och de som bestämmer över den.
Åren går, och Katarinaskolans framgångssaga fortsätter. I en tid där allt färre svenskar uppger sig vara troende blir denna skola, där man läser Fader vår varje måndagsmorgon, en av stans mest populära. En skola som föräldrar ställer sina nyfödda i kö till.
– Vi har den katolsk-ortodoxa människosynen i botten, men skolan är öppen för alla och ingen elev behöver tro på det vi tror på. Det viktigaste vi vill förmedla är att var och en är unik, säger Lotta Misgeld.
Katarinaskolan var länge ganska ensam på friskolescenen. Medan friskolor i flera andra stora svenska städer poppar upp som svampar är antalet i Uppsala fortfarande rätt så blygsamt när vi går in på 2000-talet.
Men plötsligt händer något. Åren kring 2005 sker något av en friskoleexplosion här, inte minst på gymnasienivå. Allt fler vill starta friskola – och allt fler godkänns av Skolinspektionen, sedan 2006 ivrigt uppbackade av den borgerliga majoriteten i Uppsala. Initiativen kommer sällan från lokala aktörer. I stället är det främst nationella företag som slår ner pålarna. IT-gymnasiet, Jensen gymnasium och Kunskapsskolan är några av dem.
Hösten 2001 började knappt var tjugonde gymnasieelev i Uppsala på ett fristående gymnasium. Hösten 2009 drygt var femte. Och dessa elever – som nu till råga på allt minskar i antal för varje årskull – är hett eftertraktade. Lediga fredagar, egen dator och utlandsresor är lockbeten som särskilt de fristående gymnasieskolorna agnar med.
– Konkurrensen har ökat påtagligt och är väldigt kännbar i dag, konstaterar Reine Sjödin, rektor sedan många år på kommunala Bolandsgymnasiet.
Utlandsresor är inget som kommunala skolor kan fresta med. Man får förlita sig på ryktet och information via studie- och yrkesvägledare.
– Men visst tänker vi i dag på att exponera vad våra elever kan på ett annat sätt än vi gjorde tidigare. Eleverna på vårt estetiska program ger exempelvis betydligt fler framträdanden numera.
Reine Sjödin är kluven till friskolornas framväxt. Det är bra att eleverna har mycket att välja bland, säger han, men gränsen för vad skolvärlden klarar börjar bli nådd.
– När pengarna sprids ut på så många olika skolor tappar man i effektivitet och det blir svårt att ge en mångfald av hjälpinsatser för de ungdomar som behöver särskilt stöd.
Friskolornas framväxt har inte gått kritiklöst förbi. Att skolor kan drivas som vinstdrivande företag har många höjt rösten mot. Liksom att friskolorna inte lyckats minska segregationen, utan enligt kritikerna snarare ökat segregationen eftersom det främst är elever till högutbildade föräldrar som väljer bort kommunala skolor.
Men få politiker är i dag helt emot friskolor, och att gå tillbaka till det kommunala skolmonopolet är inget reellt alternativ.
Elevernas stora frihet att välja såväl utbildningar som pedagogisk inriktning lyfts fram, samt det faktum att ingen skola längre kan luta sig tillbaka.
Sant är att den nya skolvärlden förändrat elevernas sätt att tänka. De har blivit mycket rörligare. Att gå i en skola på andra sidan stan med klasskamrater spridda över hela Uppsala – ja, hela Uppland – är inte det minsta konstigt. Inte heller att byta skola, ibland mitt i en termin.
Tillbaka till Katarinaskolan, där Lotta Misgeld blickar tillbaka på sina sexton år som biträdande rektor. Än kan skolan förlita sig på köerna. Men oron över den hårdnande konkurrensen börjar komma smygande, och med den funderingar kring nya sätt att marknadsföra sig.
– Tv-reklam? Nej, det skulle vi aldrig ha råd med. Vi är en icke-vinstdrivande stiftelse.
Hon är kritisk till att många skolor drivs som företag. Stora bolag som breder ut sig är en sådan kontrast till hennes egna drömmar när hon gick runt i de där nymålade lokalerna och planerade för den skola hon stod i färd med att förverkliga.
Tar hon ett tankekliv in i framtiden ser hon hur konkurrensen skolorna emellan lugnat ner sig och mognat.
– Jag hoppas det i alla fall, att konkurrensen snart kommer att handla om utbildning på djupet och bredden, inte om att erbjuda datorer och resor. Dagens hetsiga konkurrens ser jag mest som en barnsjukdom.