Vi träffas hemma hos Katarina. Hon sitter tillsammans med Adrian i soffan, Adrian uppkrupen i hörnet.
– Världens bästa son, säger hon.
– Världens bästa mamma, svarar han.
Han är Adrian, 25-åringen som just börjat plugga. Hon är Katarina, mamma till en missbrukare.
De sitter bredvid varandra i soffan hemma hos Katarina. De har varit med om mycket ihop, det både hörs och syns. Adrian sitter med benen uppe i soffan, kramar om knäna. Han verkar pigg, men ser sliten ut. Han är fortfarande inte frisk från sitt beroende, och även om hans mörkaste perioder är bakom honom finns spår fortfarande kvar.
Adrian började må dåligt redan som liten. Hans pappa lämnade familjen tidigt, och tomrummet var för stort för Katarina själv att fylla. Innan Adrian hunnit börjat femman hade han redan pratat om att ta sitt liv.
Katarina märkte det. Migränen, sömnproblemen och skolket gjorde det omöjligt att inte se. Hon gjorde sitt bästa för att hjälpa honom. När Adrian var liten gick de både till doktorn och till barn- och ungdomspsykiatrin och när han blev äldre försökte de med socialtjänsten. Men inget hjälpte.
– Jag tror inte att jag gjorde tillräckligt, säger hon.
Flyttar och skolbyten gjorde att Adrian hade svårt att hitta rätt. I slutet av högstadiet fann han ett andra hem, en ungdomsgård i Uppsala.
Men det förde inte bara gott med sig.
– Där började jag hänga med alla möjliga människor i olika åldrar. Det var väl egentligen där som jag började med droger. Men det fattade vi ju inte då, det var bara sömntabletter, säger Adrian.
Det kom dock att bli mer än bara sömntabletter. Här någonstans började Adrian också röka cannabis. Och dricka. Han kunde supa alkoholister under bordet, berättar han.
Adrians värsta missbruk har varit hans amfetaminberoende.
Personen på bilden har inget med artikelns innehåll att göra.
Han började gymnasiet, en bit utanför Uppsala. Men han längtade tillbaka och när han var 16 flyttade han hemifrån. Boendesituationen var stökig och han fortsatte må dåligt. Han rökte mer och mer cannabis och testade även andra droger. Katarina kände inte till drogerna, men såg hur Adrian mådde sämre och sämre.
– Det var sjukt frustrerande, jag såg ju att det här håller på att gå åt helvete. Men då var jag bombsäker på att hans bekymmer kom av hans psykiska ohälsa. Det jag alltid vetat är att Adrian mått dåligt, och det var ju sådant också under den här perioden.
Hon försökte hjälpa honom, på alla sätt hon kunde komma på.
– Jag har tagit OS-guld i att vara curlingmamma.
Katarina berättar att hon kunde hitta saker i lägenheten innan de flyttade från Uppsala, så som tomma spritflaskor och pipor. Men hon visste inte vad hon skulle göra, ville inte riktigt förstå.
– Jag skulle gjort mycket mer mycket tidigare. Självklart skulle jag det.
Adrian slutade röka cannabis. Men drogen hade maskerat hans mående, och när han slutade sköljde allt det andra över honom. Han gick in i en djup depression.
Adrian har varit nära att dö flera gånger på grund av sitt missbruk. Han har överdoserat på bland annat heroin och fentanyl.
Han hoppade av skolan och började ta mer och tyngre droger.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte: nu ska jag göra det här tills jag dör, berättar Adrian.
För Katarina var det här den mörkaste perioden i hennes liv.
– Det var fruktansvärt. Varje dag efter jobbet gick jag först till Ica och köpte massvis med mat och sen gick jag till Adrians lägenhet. Oftast var det olåst. Där låg han i sängen, mer eller mindre medvetslös.
En gång ringde Adrian till Katarina sent på kvällen. Hon tittar på sin son.
– Du grät och pratade helt osammanhängande och bad om hjälp. Jag och min man kastade oss in i bilen och körde till Uppsala. Vi kom in i lägenheten och hittade dig. Du levde men det gick inte att väcka dig.
Adrians telefon ringde. Katarina svarade, det var en av Adrians kompisar. Han förklarar att Adrian varit vaken i åtta dygn. Sen berättar kompisen allt för Katarina.
– Egentligen var det då jag verkligen förstod hur det var, att det var drogerna som var grejen, säger Katarina.
"Förstå att höra från vården att din son tar vad som helst. Han vet inte ens vad det är. Då inser man att det är fara för hans liv", säger Katarina, Adrians mamma.
Det har gått fyra år sen den kvällen. Att drogerna nästan tagit hans liv är Adrian medveten om. Det är hans mamma också.
– Varje gång jag hörde sirener blev jag alldeles kall. Jag tänkte att nu är han död, nu ringer de strax.
Men Adrian dog inte. Han är fortfarande inte frisk, men han mår mycket bättre i dag än vad han gjort tidigare. Olika behandlingar har hjälpt, och att han blivit äldre. I dag har han en annan syn på både sig själv och livet än han hade då.
De har varit med om mycket ihop. Deras relation har förändrats, och Katarina tror inte att den hade varit så djup som den är i dag om inte för allt som hänt.
– Vi har varit genom en sjujäkla resa de senaste tio åren. Vi har fått en så otroligt djup och bra relation genom den här jäkla skiten och haft så djupa samtal.
Det har dock inte alltid varit lätt att vara mamma till en missbrukare.
– Jag var så himla lycklig när jag fick kontakt med honom. Jag sket ju i om han var påverkad, jag var bara helt överlycklig, säger Katarina.
Hon försökte ställa ultimatum, förbjöd Adrian ta droger hemma hos henne och hotade med konsekvenser. Men att driva igenom hoten var desto svårare.
– Jag var ju bara så glad att du var där, ändå. Min man var ju helt vansinnig på mig. "Hur kan du göra så här? Vi hade kommit överens om att det skulle vara så här, du skulle ju kasta ut honom", kunde han säga. Ja visst, mitt i vintern och han har knappt några kläder, det klart man kastar ut sin son! Det gör man ju inte.
Hon förklarar hur svårt det är när det är ens son som är sjuk.
– Om han ringer och säger att han inte ätit på en vecka och ber om 100 kronor att köpa mat för, är det klart han får det. Jag fattar att han kommer ta dem och köpa knark, jag är inte dum i huvudet. Ändå ger jag honom pengarna, för att det är min son.
Det har påverkat Katarina mycket att ha en son som är beroendesjuk.
Katarina berättar att hon också gjort en resa under denna tid.
– Jag har landat i att antingen låter jag det här ta mig, eller så måste jag försöka leva. Så jag har försökt jobba bort rädslorna, säger hon.
Vägen dit har dock varit både lång och enslig.
– Något jag har saknat är kunskap. Jag har fått lära mig allt själv och det har känts väldigt ensamt. Man är så rädd för sitt barns skull, man är så rädd och så finns det ingenstans där man kan få information om hur man ska göra.
Att möta andra i samma situation har hjälpt henne. Det finns massor med anhöriga som vill stötta och det finns grupper för anhöriga och medberoende, förklarar hon.
– Man behöver andra för till slut står man i ett hörn. Man ser ingenting – ingen utväg. Då behöver man någon som kan säga: "Vrid lite på huvudet så ska du se."
Adrian och Katarina heter egentligen något annat.