Videon är inte längre tillgänglig
Föreningen morgonbadarna ses flera gånger i veckan på Fyrishov mellan 06.15 och 09.00, men det är onsdagarna som är heliga.
– Då fikar vi alltid efteråt och någon gång i månaden ordnar vi föreläsningar i samband med simmet, säger Ingegerd Andersson som varit med till och från ända sedan 70-talet.
Morgonbadarna har över 80 medlemmar, vissa har bakgrund som träningssimmare, medan andra har funnit intresset på äldre dagar. Den äldsta medlemmen är 99 år gammal.
Nio simmglada damer och en gubbe har samlats vid bryggan nere vid Tunakolonin. Dagens sträcka går till nästa brygga 200 meter uppströms och sedan tillbaka igen.
Kristina Eriksson är en av de som tog initiativ till utomhussimmet och hon har fixat varsin badanka till deltagarna.
– Vi kallar oss för kärringar mot strömmen - KMS, skrattar hon.
Hur många grader är det i vattnet?
– Det vill vi inte veta!
I samlad trupp beger sig damerna ut på bryggan och utan att tveka kliver de i, en efter en.
Hur känns det?
– Det är skönt, ropar en.
– Nej, det är svinkallt, kontrar en annan.
– Det är tuffa kärringar det här, säger en tredje som inte kommit i vattnet än.
Första delen av sträckan går motströms och det ser ganska kämpigt ut. Halvvägs möts simmarna av en fanskara som står uppe på cykelbron med en handskriven skylt med texten "heja". Några strösslar även blommor som kvinnorna fiskar upp och sätter bakom öronen.
Ingergerd Andersson håller sig på land idag, men hon förklarar vad tjusningen med simning är.
– Man känner sig så lätt i vattnet, man är inte tung som påland. Så är det bra motion.
Damerna berättar att Upsala Simsällskap, som de är en del av, hade alla sina träningar i ån innan Fyrishov bygdes. Den nya traditionen går helt enkelt ut på att bada på gammalt hederligt vis. Men KMS kommer att nöja sig med utomhussim en gång per år.
Innan de vänder vid bryggan bjuds de på blåbärssoppa.
– Det är nästan som Vasaloppet, konstaterar en av funktionärerna.
Väl tillbaka på torra land ser simmarna lyckliga ut och inte alls så frusna som man skulle kunna tänka sig.
– Det känns jätteskönt, försäkrar Kristina Eriksson.
Har du känsel överallt?
– Jajamen. Det här ska bli en årlig tradition, nästa år hoppas jag att det kommer ännu fler.