Det var femton år sedan Christina Peters flyttade till Sigtuna. Då hade hon växt upp i 80–talets östtyskland, på den tiden ett land då man var på sin vakt på vad man sa till vem och inte hade någon frihet att resa. Nu gör hennes make Adnan Alsamahin en liknande resa, från att ha växt upp i en beduingrotta i Jordanien till folkhemmet Sverige.
Men deras gemensamma historia började för fem år sedan. Då arbetade Adnan med att guida turister i klippstaden Petra. Christina, som jobbar som lärare på SSHL, var i Jordanien på en konferens. Sista dagen i landet bestämde hon sig för att gå på en guidad tur i Petra och träffade då Adnan.
– Vi pratade hela vägen. Jag tappade bort min grupp, säger Christina Peters.
Christina och Adnan föll för varandra direkt och mötet ledde till ett tre år långt distansförhållande, med skyhöga telefonräkningar och otaliga resor till Jordanien. Till slut gifte de sig och i februari 2011 stod Adnan på Arlanda och blickade ut över ett snöigt Stockholm.
– Det var en jättebra känsla att komma till en helt annan kultur. Det var kallt, mycket snö och många träd. Helt fantastiskt.
Nu har de bott tillsammans i två år. Men att komma från helt olika kulturer och skapa ett gemensamt liv har inte alltid varit lätt. Nu pratar de svenska med varandra, ett språk ingen av dem har som modersmål. I början använde de engelska.
– Vi kunde börja bråka om något som vi egentligen inte hade olika åsikter om, bara för att vi missförstod varandra. I början valde vi att inte diskutera vissa saker just därför. Det fick komma allteftersom, säger Christina Peters.
En av frågorna som ofta ledde till bråk var religion, då Adnan är muslim medan Christina är icke-troende. Lösningen blev dagliga promenader.
– När man är ute bland folk kan man inte bråka, man måste prata. Det är ett bra sätt att reda ut saker på, säger Christina Peters.
Störst har omställningen varit för Adnan, som växte upp som beduin tillsammans med en stor familj. De första veckorna i Sverige sov han på golvet eftersom han inte var van vid att sova i en säng.
Och varje gång han stötte på en person med en hund i koppel tog han fram kameran.
– I Jordanien har vi inte hundar som husdjur. Hundar i Sverige är som barn i mitt hemland, säger Adnan Alsamahin.
En sak han saknar med hemlandet är bara kunna knacka på hos en kompis och dricka en kopp te.
– Här är livet annorlunda. Alla är upptagna och man måste ringa en månad innan för att ses.
Att Adnan börjar prata med främmande människor på bussen var till en början ovant för Christina. Nu tycker hon att det är roligt eftersom hon då träffar fler människor, något hon upplever som svårare i Sverige än i Tyskland.
Att de inte delar samma kultur och barndomsupplevelser gör också att de inte kan prata om gemensamma minnen.
– Men det berikar också. Man måste förklara och lär sig massor av varandras länder. Man får leva i flera kulturer samtidigt, det är bara positivt, säger Christina Peters.