Till det bestående från Staaffs regeringar hör folkpensionen (1913) och en rad grundläggande skolreformer. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterträdare, Uppsalaprofessorn Nils Edén, och koalitionen av liberaler och socialdemokrater 1917-20. I DN i går åberopades Staaff som förebild av Miljöpartiets blivande (?) språkrör Gustav Fridolin.
Miljöpartiet var inte påtänkt på Karl Staaffs tid. Miljöpolitiken på den tiden kallades ofta naturskydd. I en tid utan kärnkraft, oljeberoende och klimathot var det naturens mångfald och betydelse för människans livskvalitet som engagerade. En tidig form av miljölagstiftning, riktad mot skogsbolagens kalhuggning i Norrland (Baggböleriet), tillkom under Karl Staaffs regeringstid.
Vad betyder det när Fridolin, känd som företrädare för Miljöpartiets mer vänsterinriktade falang, nu åberopar Karl Staaff? Framför allt två saker: Den första är att han behöver framställa sig själv som mindre vänsterinriktad än han uppenbarligen är. Den andra är att han vill etablera Miljöpartiet som en mittenkraft vid sidan av både dagens allianspartier och socialdemokratin – på det sätt som liberalerna, den borgerliga vänstern, självklart var under en tid när högern ännu inte accepterat allmän rösträtt och höll på tullar, militarism och statskyrka.
Problemet är att Miljöpartiet till själva sin konstruktion är ett parti som har utrymme både för personer som håller på liberala värden och personer som inte gör det och som ibland hamnar i rena orimligheter. Fridolin antyder att regeringen är ideologisk motståndare till både forskning och miljöpolitik och vill avveckla de sociala trygghetssystemen – men han tycks att döma av artikeln själv inte ens förstå hur pensionssystemet fungerar.
Sådan retorik beskriver ingen ”mittenposition”. En helt annan sak är att många inom Folkpartiet bör fundera över hur partiet förvaltar den potential som den egna idétraditionen innehåller.