Karin visar olika tecken pÄ att en person blir misshandlad: depression, huvudvÀrk, magbesvÀr eller mycket kort- och lÄngtidsfrÄnvaro.
HR-strategen Karin Karlström möter mig i entrén pÄ Segerstedtshuset. Det Àr fredagsförmiddag och den stora vita salen Àr i princip helt folktom. Vi hÀlsar till slut genom att skaka hand, efter ett ögonblicks förvirring om vad som Àr okej under pandemitider.
â Vi ska till ett mötesrum men jag tĂ€nkte att vi skulle hĂ€mta kaffe pĂ„ övervĂ„ningen först, det Ă€r den bĂ€sta maskinen, sĂ€ger Karin och leder vĂ€gen upp.
NÀr vi har fyllt varsin kopp tar vi en genvÀg förbi hennes kontor. Stolt visar Karin upp utsikten som "Àr den bÀsta i Uppsala", dÀr bÄde Domkyrkan, Slottet och Carolina Rediviva skymtas. PÄ skrivbordet stÄr ett Gun Heimer-stipendium, ett pris som hon nyligen tilldelats för sina insatser mot vÄld i hemmet.
â Det handlar om vĂ€ldigt utsatta individer, som man pĂ„ ytan inte kan se att de Ă€r det. Men om man kan fĂ„nga upp individen, dĂ„ gĂ„r det att göra stor skillnad för den personen. Det handlar om att vĂ€rna om medarbetarna och visa att universitetet Ă€r en ansvarstagande arbetsgivare, berĂ€ttar hon.
Vi kommer in till ett mötesrum med lysrörsbelysning och sÀtter oss ned. DÄ Karin börjar berÀtta om varför "vÄld i hemmet" behöver lyftas, Àven i universitetsmiljö.
â Det finns nog en uppfattning om att universitetet inte har nĂ„gra problem nĂ€r det gĂ€ller den hĂ€r typen av frĂ„gor. Vi Ă€r ju upplysta mĂ€nniskor och Ă€gnar oss inte Ă„t sĂ„dant. Men det Ă€r klart att sĂ„ inte Ă€r fallet. Vi har inte undersökt omfattningen, men tittar man rent statistiskt sĂ„ borde det finnas bĂ„de personer som utsĂ€tter och personer som blir utsatta hĂ€r.
Hennes roll som strateg Àr att utveckla hur universitetet arbetar med arbetsmiljöfrÄgor. Det kan vara allt frÄn att ta fram metoder för att utveckla arbetsmiljön till att ta fram rutiner för krÀnkande sÀrbehandling. En del av hennes arbete i Är har varit att ta fram information om vÄld i nÀra relationer, och hur man som chef kan agera för att hjÀlpa anstÀllda.
â För mig Ă€r det naturligt att det blir en frĂ„ga om arbetsmiljö. För Ă€ven om problematiken inte upptrĂ€der pĂ„ jobbet pĂ„verkar den individen. Det fĂ„r konsekvenser för hĂ€lsan, arbetsprestation och man kanske blir sjukskriven. Men utöver det vill jag att vĂ„ra chefer ska mĂ„na om vĂ„ra medarbetare, sĂ€ger Karin och fortsĂ€tter:
â NĂ„gonstans kan jag tĂ€nka, varför har vi inte arbetat med det hĂ€r tidigare?
Men att arbetet drog igÄng just det hÀr Äret var ingen slump, berÀttar Karin.
â Det har blivit mer relevant att fĂ„nga upp den hĂ€r frĂ„gan nu. Under pandemin har vĂ„ldsfrĂ„gan uppmĂ€rksammats mer Ă€n vanligt, av naturliga orsaker. Eftersom vi tillbringar mer tid hemma, vilket ocksĂ„ innebĂ€r att det Ă€r lĂ€ttare att dölja den hĂ€r typen av problematik.
Karin Karlström Àr HR-strateg och utbildad psykolog. Nyligen vann hon pris för sitt arbete att uppmÀrksamma vÄld i hemmet.
Tillsammans med Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) har Karin tagit fram en vÀgledning till hur man kan fÄnga upp och stötta personer som far illa i hemmet. Den bestÄr av olika texter som till exempel informerar om tecken pÄ utsatthet och exempel pÄ frÄgor man kan stÀlla.
â För att kĂ€nna sig bekvĂ€m med att stĂ€lla frĂ„gor till en person mĂ„ste man nĂ„gonstans kunna kĂ€nna nĂ€r och hur man ska göra det, sĂ€ger Karin.
Hon tar upp guiden och visar de olika tecknen pÄ om en person blir utsatt: depression, huvudvÀrk, magbesvÀr eller mycket kort- och lÄngtidsfrÄnvaro Àr nÄgra exempel.
â Det som Ă€r svĂ„rt Ă€r att de hĂ€r tecknen inte nödvĂ€ndigtvis innebĂ€r att en person Ă€r utsatt. Det kan ocksĂ„ bero pĂ„ stress eller fysiska sjukdomar. Som kollega, chef eller anhörig kan det göra att man kĂ€nner sig osĂ€ker att frĂ„ga.
Enligt Karin Àr det viktigt att inte undvika att frÄga av rÀdsla för att det ska bli obekvÀmt.
â Ăven om man inte Ă€r sĂ€ker: frĂ„ga. Ta ett samtal med din medarbetare och sĂ€g att du gör det av omtanke, eftersom du ser att personen inte mĂ„r bra.
Att öka kunskapen kring vĂ„ld i hemmet Ă€r bara en av flera delar i hennes uppgifter. Men under hela sin karriĂ€r har Karin arbetat med psykisk ohĂ€lsa pĂ„ arbetsplatser, i grunden Ă€r hon nĂ€mligen psykolog. Sedan utbildningen vid Uppsala universitet har hon frĂ€mst riktat sig mot akademiker. Ăven om det var nĂ€ra att hon skulle ha ett helt annat yrke.
â Först blev det juristprogrammet, men jag förstod rĂ€tt snabbt att det inte var för mig. Allt skulle sĂ„llas genom den hĂ€r, sĂ€ger Karin och smĂ€ller till en lagbok som ligger pĂ„ konferensbordet.
â Jag slutade efter en termin och valde i stĂ€llet psykologprogrammet, dĂ€r jag hamnade rĂ€tt. Det fanns ett genuint intresse för mĂ€nniskan, Ă€ven den utsatta. För de som inte mĂ„r bra eller fungerar i vanliga sammanhang, det tyckte jag var intressant.
Karin Karlström tror pÄ att man mÄste vÄga frÄga om nÄgon blir utsatt. "Du gör det av omtanke", sÀger hon.
Som nyutexaminerad psykolog började Karin arbeta med företagshÀlsovÄrd pÄ Previa, som dÄ hade Uppsala universitet som kund. PÄ den tiden höll hon samtal sjÀlv, med doktorander sÄvÀl som framstÄende forskare.
â Den akademiska vĂ€rlden Ă€r vĂ€ldigt hĂ„rd. Det Ă€r mycket konkurrens om forskningsmedel och att nĂ„ toppen, sĂ€ger Karin och tillĂ€gger:
â PĂ„ vĂ€gen dit Ă€r det ganska mĂ„nga som far illa. Och jag tyckte att det var speciellt att arbeta med doktorander, som nĂ„gonstans var lĂ€ngst ner i den akademiska hierarkin. DĂ€r det ofta handlade om ett maktförhĂ„llande mellan handledare och doktorand. DĂ€r doktoranderna kunde utföra handledarens uppgifter Ă„t dem, för att det skulle gynna karriĂ€ren lĂ€ngre fram.
Men Àven om Karin kÀnde att hon gjorde skillnad blev det för jobbigt. Det var för mÄnga samtal med individer som mÄdde dÄligt, nÄgot som tillslut pÄverkade hennes eget mÄende.
â Kanske var jag för engagerad, jag kunde efter hand inte stĂ€nga av jobbet pĂ„ kvĂ€llar och helger. Det blev för tungt för mig. Till slut kĂ€nde jag att jag gav mer energi Ă€n vad jag fick ut av det. Jag ville arbeta med arbetsmiljö fast pĂ„ ett annat sĂ€tt.
Hon började i stÀllet att arbeta "bakom kulisserna", bland annat som utredare i arbetsmiljöfrÄgor och arbetsmiljöspecialist. För att hösten 2018 komma till Uppsala universitet.
â DĂ„ hade den hĂ€r rollen inte funnits, sĂ„ jag fick lite fria tyglar om vad tjĂ€nsten skulle innebĂ€ra, berĂ€ttar hon.
Finns det en anledning till att du fastnade för att arbeta med akademiker?
â Det beror nog pĂ„ att jag kommer frĂ„n en akademikermiljö sjĂ€lv, mamma Ă€r sprĂ„klĂ€rare pĂ„ gymnasienivĂ„ och pappa Ă€r lĂ€kare. Och de flesta av mina vĂ€nner Ă€r ocksĂ„ akademiker. Jag kĂ€nner mig hemma i den miljön. Sen finns det en nyfikenhet som driver mĂ„nga akademiker, som jag tilltalas av. Men annars vet jag inte varför, det bara blev sĂ„.
Som uppvÀxt i en akademisk miljö var den naturliga gruppen att behandla akademiker. "Det Àr en hÄrd miljö dÀr man konkurrerar med sina kollegor", berÀttar Karin.