Karin visar olika tecken på att en person blir misshandlad: depression, huvudvärk, magbesvär eller mycket kort- och långtidsfrånvaro.
HR-strategen Karin Karlström möter mig i entrén på Segerstedtshuset. Det är fredagsförmiddag och den stora vita salen är i princip helt folktom. Vi hälsar till slut genom att skaka hand, efter ett ögonblicks förvirring om vad som är okej under pandemitider.
– Vi ska till ett mötesrum men jag tänkte att vi skulle hämta kaffe på övervåningen först, det är den bästa maskinen, säger Karin och leder vägen upp.
När vi har fyllt varsin kopp tar vi en genväg förbi hennes kontor. Stolt visar Karin upp utsikten som "är den bästa i Uppsala", där både Domkyrkan, Slottet och Carolina Rediviva skymtas. På skrivbordet står ett Gun Heimer-stipendium, ett pris som hon nyligen tilldelats för sina insatser mot våld i hemmet.
– Det handlar om väldigt utsatta individer, som man på ytan inte kan se att de är det. Men om man kan fånga upp individen, då går det att göra stor skillnad för den personen. Det handlar om att värna om medarbetarna och visa att universitetet är en ansvarstagande arbetsgivare, berättar hon.
Vi kommer in till ett mötesrum med lysrörsbelysning och sätter oss ned. Då Karin börjar berätta om varför "våld i hemmet" behöver lyftas, även i universitetsmiljö.
– Det finns nog en uppfattning om att universitetet inte har några problem när det gäller den här typen av frågor. Vi är ju upplysta människor och ägnar oss inte åt sådant. Men det är klart att så inte är fallet. Vi har inte undersökt omfattningen, men tittar man rent statistiskt så borde det finnas både personer som utsätter och personer som blir utsatta här.
Hennes roll som strateg är att utveckla hur universitetet arbetar med arbetsmiljöfrågor. Det kan vara allt från att ta fram metoder för att utveckla arbetsmiljön till att ta fram rutiner för kränkande särbehandling. En del av hennes arbete i år har varit att ta fram information om våld i nära relationer, och hur man som chef kan agera för att hjälpa anställda.
– För mig är det naturligt att det blir en fråga om arbetsmiljö. För även om problematiken inte uppträder på jobbet påverkar den individen. Det får konsekvenser för hälsan, arbetsprestation och man kanske blir sjukskriven. Men utöver det vill jag att våra chefer ska måna om våra medarbetare, säger Karin och fortsätter:
– Någonstans kan jag tänka, varför har vi inte arbetat med det här tidigare?
Men att arbetet drog igång just det här året var ingen slump, berättar Karin.
– Det har blivit mer relevant att fånga upp den här frågan nu. Under pandemin har våldsfrågan uppmärksammats mer än vanligt, av naturliga orsaker. Eftersom vi tillbringar mer tid hemma, vilket också innebär att det är lättare att dölja den här typen av problematik.
Karin Karlström är HR-strateg och utbildad psykolog. Nyligen vann hon pris för sitt arbete att uppmärksamma våld i hemmet.
Tillsammans med Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) har Karin tagit fram en vägledning till hur man kan fånga upp och stötta personer som far illa i hemmet. Den består av olika texter som till exempel informerar om tecken på utsatthet och exempel på frågor man kan ställa.
– För att känna sig bekväm med att ställa frågor till en person måste man någonstans kunna känna när och hur man ska göra det, säger Karin.
Hon tar upp guiden och visar de olika tecknen på om en person blir utsatt: depression, huvudvärk, magbesvär eller mycket kort- och långtidsfrånvaro är några exempel.
– Det som är svårt är att de här tecknen inte nödvändigtvis innebär att en person är utsatt. Det kan också bero på stress eller fysiska sjukdomar. Som kollega, chef eller anhörig kan det göra att man känner sig osäker att fråga.
Enligt Karin är det viktigt att inte undvika att fråga av rädsla för att det ska bli obekvämt.
– Även om man inte är säker: fråga. Ta ett samtal med din medarbetare och säg att du gör det av omtanke, eftersom du ser att personen inte mår bra.
Att öka kunskapen kring våld i hemmet är bara en av flera delar i hennes uppgifter. Men under hela sin karriär har Karin arbetat med psykisk ohälsa på arbetsplatser, i grunden är hon nämligen psykolog. Sedan utbildningen vid Uppsala universitet har hon främst riktat sig mot akademiker. Även om det var nära att hon skulle ha ett helt annat yrke.
– Först blev det juristprogrammet, men jag förstod rätt snabbt att det inte var för mig. Allt skulle sållas genom den här, säger Karin och smäller till en lagbok som ligger på konferensbordet.
– Jag slutade efter en termin och valde i stället psykologprogrammet, där jag hamnade rätt. Det fanns ett genuint intresse för människan, även den utsatta. För de som inte mår bra eller fungerar i vanliga sammanhang, det tyckte jag var intressant.
Karin Karlström tror på att man måste våga fråga om någon blir utsatt. "Du gör det av omtanke", säger hon.
Som nyutexaminerad psykolog började Karin arbeta med företagshälsovård på Previa, som då hade Uppsala universitet som kund. På den tiden höll hon samtal själv, med doktorander såväl som framstående forskare.
– Den akademiska världen är väldigt hård. Det är mycket konkurrens om forskningsmedel och att nå toppen, säger Karin och tillägger:
– På vägen dit är det ganska många som far illa. Och jag tyckte att det var speciellt att arbeta med doktorander, som någonstans var längst ner i den akademiska hierarkin. Där det ofta handlade om ett maktförhållande mellan handledare och doktorand. Där doktoranderna kunde utföra handledarens uppgifter åt dem, för att det skulle gynna karriären längre fram.
Men även om Karin kände att hon gjorde skillnad blev det för jobbigt. Det var för många samtal med individer som mådde dåligt, något som tillslut påverkade hennes eget mående.
– Kanske var jag för engagerad, jag kunde efter hand inte stänga av jobbet på kvällar och helger. Det blev för tungt för mig. Till slut kände jag att jag gav mer energi än vad jag fick ut av det. Jag ville arbeta med arbetsmiljö fast på ett annat sätt.
Hon började i stället att arbeta "bakom kulisserna", bland annat som utredare i arbetsmiljöfrågor och arbetsmiljöspecialist. För att hösten 2018 komma till Uppsala universitet.
– Då hade den här rollen inte funnits, så jag fick lite fria tyglar om vad tjänsten skulle innebära, berättar hon.
Finns det en anledning till att du fastnade för att arbeta med akademiker?
– Det beror nog på att jag kommer från en akademikermiljö själv, mamma är språklärare på gymnasienivå och pappa är läkare. Och de flesta av mina vänner är också akademiker. Jag känner mig hemma i den miljön. Sen finns det en nyfikenhet som driver många akademiker, som jag tilltalas av. Men annars vet jag inte varför, det bara blev så.
Som uppväxt i en akademisk miljö var den naturliga gruppen att behandla akademiker. "Det är en hård miljö där man konkurrerar med sina kollegor", berättar Karin.