Ali Mirazimi föddes i Iran och kom till Sverige som tonåring. Han har alltid haft ett intresse för forskning, matematik och idrott.
Mobilen surrar i Ali Mirazimis ficka under nästan hela intervjun. Det är förmiddag och han ber de andra reportrarna att återkomma efter lunch.
– Det är ovanligt för virusforskare att vara så här eftertraktade i media. Det är lite jobbigt – men det känns ballt också, säger professor Ali Mirazimi.
Reportrar ringer från tv, radio och tidningar i hela landet.
– De vill prata om Astra Zenecas vaccin, om sydafrikanska mutationer och ryska läkemedelsindustrin, säger han.
Vi träffas på hans kontor på Statens Veterinärtekniska Anstalt SVA i Ultuna, där han forskar om olika virus som sprider sig från djur till människor. Sedan pandemins början har det uteslutande handlat om covid.
Det ringer igen. Men nu svarar han inte. Istället går han ner till gymmet i SVA:s källarlokaler och byter om. Nu blir det avbrott från arbetsdagen. Det är dags för karate. Kollegorna i korridoren kallar honom för karateprofessorn.
– Jag har haft svart bälte i 20 år eller så. Jag har alltid varit idrottsintresserad men karate har varit den konstanta sporten sedan jag var liten pojk, säger han.
Han deltar i tre forskningsprojekt på samma gång. Det blir mycket stillasittande och då behövs en aktiv livsstil utanför labbet som omväxling. Ett av projekten handlar om att ta fram vaccin mot covid som ska injiceras i människor med elpulser. Det andra projektet handlar om teknik för snabbtestning i fattiga länder ungefär som ett graviditetstest, och har redan börjat distrubueras. Det tredje projektet syftar till att ta fram mediciner för de som drabbats av covid.
– Det kommer ta lång tid att vaccinera alla på jorden och det kommer alltid finnas folk som vägrar ta vaccinet. Dessutom finns risken att viruset muteras och att man måste ta fram nya vaccin. Så jag tror att vi kommer dras med den här viruset i flera år framöver, säger Ali Mirazimi.
Tyvärr har det inte blivit så mycket karate som han velat på sistone. Han är tränare, men klasserna han brukar hålla är inställda.
– Istället får jag slåss mot corona, säger Ali Mirazimi.
Han drar åt det svarta bältet runt den vita karateskjortan och värmer upp med en "kata". Det är en koreografi av sparkar, slag och blockeringar som föreställer en kamp mot angripare från flera riktningar. Sedan går han loss på en boxningssäck i träningslokalen.
Ali Mirazimi älskar att testa sina gränser både fysiskt och mentalt. Det har varit ett personlighetsdrag sedan barnsben. Han växte upp i Iran under det turbulenta 70- och 80-talet då revolutioner och krig avlöste varandra. Men han lät inte samhället styra livet, utan levde i sin egen lilla värld.
– Den lille Ali var en nörd redan då. Jag nördade ner mig och älskade sport, matematik och att läsa. Jag höll på med bollsporter och blev duktig. Jag har alltid velat vara bra på det jag gör och det drev mig. Och när jag blev bra på något så ville jag gå vidare och börja med något jag inte kunde – så att jag kunde bli bra på det också, berättar han.
Hans två bröder var mycket mer sociala. Ali hade redan siktet inställt på forskarhatten.
– Jag var nörden, helt klart. Hade jag träffat mig själv i den åldern hade jag nog sagt, "vilken tråkig ungdom", säger han och skrattar.
När kriget bröt ut mellan Iran och grannlandet Irak i mitten på 80-talet flyttade familjen till Sverige. Men han kunde ta med sig både drömmar och fritidsintressen, som karate, till det nya hemlandet Sverige. Och språket lärde han sig snabbt genom idrottsklubbarna.
"Tänker man på annat när man tränar karate gör det ont. Det är som ett straff. Det hjälper mig att koppla bort jobbet efter en tuff dag", säger han.
– När jag lärt mig språket så var nörden tillbaka och jag kunde fortsätta vägen mot forskarlivet, säger han.
Han gick sista året på gymnasiet i Stockholm och bestämde sig snabbt för att söka till högre studier inom medicin. Men inte som läkare. Han visste att han skulle bli forskare, och drömde om nobelpriset.
– Det tror jag alla forskare gör i början. Man drömmer om att göra någon stor upptäckt som hjälper miljoner människor. Men jag har lugnat ner mig. Jag tror jag ska vara nöjd om jag hjälper ett par personer, säger Ali Mirazimi.
Med den måttstocken har professor Mirazimi all anledning att vara nöjd. Innan coronapandemin slog till hade han och hans forskarkollegor tagit stora kliv mot Krim-Kongoviruset. Det är ett virus med hög dödlighet som överförs till människor via fästingbett. Det liknar Ebola, eftersom båda sjukdomarna är mycket farliga och leder till okontrollerade blödningar ur alla möjliga kroppsöppningar och som ofta slutar med döden.
– Medan Ebola är vanligare i Afrika söder om Sahara medan Krim-Kongo är vanligast i Turkiet. Båda är hemorragiska febersjukdomar som man får från djurriket. Även dengue hör till den sjukdomsfamiljen. De är inte lika smittsamma som corona, men dödligheten är hög, säger Ali Mirazimi.
Är målet att utrota Krim-Kongoviruset?
– Det går tyvärr inte. Man kan vaccinera människorna som bor där men eftersom Krim-Kongo finns i vildmarken skulle man behöva vaccinera alla vilda djur som kan bära på smittan, och det är inte möjligt. Men får vi ett fungerande vaccin så kan man rädda liv.
Krim-Kongo projektet fick sättas på paus när pandemin slog till och Ali fick fokusera på corona. Snart därpå fick han själv smaka på sjukdomen.
Ali Mirazimi är professor vid Statens Veterinärtekniska Anstalt.
– I slutet på maj fick jag huvudvärk när jag kom hem från jobbet, gick och la mig direkt. Jag kände mig febrig dagen därpå och stannade hemma några dagar. Jag tänkte då att den här coronan var ju en lätt match. Men sen blev det bara värre och värre, säger Ali Mirazimi.
Han fick hög feber, frossa och slutade svara på tilltal. Alis sambo ringde 112. Det började som en lätt förkylning men snart fick ambulansen hämta honom till sjukhuset där han fick ligga i en vecka med blodförtunnande mediciner och första dygnet behövde han syrgas. Han låg och hostade, hade ont i kroppen och kunde inte sova. Till slut fick han kortison.
– Det var den magiska medicinen för mig. På några timmar blev jag bättre och kunde gå hem, säger Ali Mirazimi.
Sjukhusvistelsen gav honom en insyn som han annars bara får genom att träffa patienter som drabbats av sjukdomarna han forskar om. Han är stolt över att få delta i kampen mot viruset som leder till så mycket lidande.
– Jag har aldrig varit religiös, men jag tror det är djupt mänskligt att vilja ha ett högre syfte än att bara leva och ha det trevligt. Det är viktigt, men inte lika viktigt som att göra världen bättre.