Kapitalism och välfärd
I den normala liberala traditionen har man alltid varit för både kapitalism (i meningen marknadsprisbildning och privat ägande) och välfärdspolitik. Det har handlat om värderingar, men också värderingar kan behöva byggas under med pålitliga fakta.
Just det gör Andreas Bergh, fil dr i nationalekonomi och tidigare bl a vikarie på UNT:s ledarsida, i boken Den kapitalistiska välfärdsstaten (Ratio) som presenterades vid ett välbesökt seminarium i veckan. Den stat det handlar om är förstås Sverige och Andreas Bergh visar hur den kapitalistiska välfärdsmodellen först var unikt framgångsrik under dryga hundra år för att sedan stagnera under 25 år och till sist komma tillbaka kring sekelskiftet 2000.
Bergh ställer två grundläggande frågor: hur blev Sverige rikt och hur blev Sverige jämlikt? Svaret på den första frågan handlar till mycket stor del om institutionella förändringar som släppte fram människors skaparförmåga och underlättade ekonomisk tillväxt - folkskolan infördes 1842, skråväsendet avskaffades 1846, kvinnor och män fick lika arvsrätt 1845, järnvägar byggdes i stor skala på 1850- och 60-talen, en modern aktiebolagslag infördes 1895 ... listan kunde göras mycket längre, men effekten av reformer av detta slag är i dag allmän erkänd bland ekonomiska historiker.
Svaret på den andra frågan ligger inte i moderna företeelser som LAS, MBL eller hög progressiv beskattning. Grunden till kommande social och ekonomisk utjämning lades långt tidigare än vad många gärna vill föreställa sig. Även här är skolreformerna centrala, både folkskolan på 1800-talet och grundskolan under 1900-talet, liksom givetvis fackföreningarna och genombrottet för kollektivavtal vid 1900-talets början, sparbanksrörelsen och de tidiga socialförsäkringarna som infördes redan på 1910-talet.
Sveriges framgångar under den långa perioden från mitten av 1800-talet till ca 1970 berodde varken på tur, stora råvarutillgångar eller på att vi stod utanför världskrigen utan på bestämda politiska reformer. "De välståndsbildande krafterna" fick verka inom förutsägbara och allmänt accepterade ramar och en gynnsam balans rådde mellan näringsliv och politik. Allt detta bröts när staten kring 1970 började agera allt mer oförutsägbart genom devalveringar, direkta subventioner av företag och branscher och genom att stimulansen att arbeta och utbilda sig minskade till följd av olämpligt utformade skatte- och bidragssystem. Och skulden var inte bara socialdemokraternas - de borgerliga partierna var under denna period lika ivriga att visa "handlingskraft" genom tvivelaktiga ingrepp i ekonomins funktionssätt.
Också denna del av Sveriges ekonomiska historia är vid det här laget ganska väl utforskad. Men Andreas Bergh visar därtill att den samförståndsanda som på 70- och 80-talen ledde bort från den kapitalistiska välfärdsstaten till en mer "interventionistisk" modell också gjorde att vägen tillbaka till sundare principer under 1990-talet också beträddes i stor enighet.
Skattereformen, pensionsreformen, avregleringen av telesektorn, järnvägarna, posten, inrikesflyget etc, riksbankens självständighet, den nya budgetordningen och en rad andra åtgärder har återskapat den ekonomiska dynamik som förlorades tjugo år tidigare - och det utan att välfärdspolitiken har uppgivits. Och trots ibland upphetsad politisk retorik har det mesta skett i samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga partier.
Andreas Berghs bok är kort (152 sidor) och lättläst, men skär ändå rakt igenom en rad av den politiska debattens vanligaste felslut om ekonomi och välfärdspolitik. Vid seminariet hyllades den samfällt av ledande företrädare för tre riksdagspartier - fp, c och s. Och den som fortfarande bekymrar sig över titeln kan ju försöka tänka sig en välfärdsstat med planekonomi - sådana djur finns inte.
Så jobbar vi med nyheter